Jag har (för ganska länge sen nu) sytt i en ny kjol av tyg som jag köpte på årets Syfestival i slutet av oktober. Jag har använt kjolen ett antal gånger och tycker att den blev bra, så här i juletider passar färgerna också väldigt bra. Det var svårt att fota sig själv men bjuder på den bästa bilden jag lyckades få till:
PS. Den som är observant kan se att det tryckta mönstret på tyget passar mig utomordentligt bra 🙂
Nu har jag äntligen stickat klart den gröna tröjan jag stickat på nu i flera månader. Det har tagit ett tag men det beror kanske på att jag i princip har stickat den två gånger eftersom första försöket resulterade i en för stor tröja med konstig passform över bröstet. Jag är extra nöjd med att jag äntligen har just en grön tröja eftersom jag velat ha det ända sen jag började sticka för massor med år sen, min allra första tröja jag stickade var ju faktiskt grön men den var inget vidare passform eller garn i så den har jag aldrig använt. Denna tröja tror jag dock kommer bli väl använd, har redan haft på mig den tre dagar den här veckan 🙂
Garn: Cascade 220 Heathers
Stickor: 4,0 mm
Mönster: Har utgått från Carpino men inte följt ökningar/minskningar utan där anpassat efter min kropp.
Jag har övat mig lite i att både sy i blixtlås och att förkorta olika typer av blixtlås. Jag dels sytt en ny plånbok och dels sytt en innerväska till en väska jag virkade för massor med år sen.
För plånboken behövde jag förkorta ett vanligt litet blixtlås i plast. Det görs helt enkelt genom att sy ett nytt stopp i nedre delen av blixtlåset (så långt du vill ha det), jag sydde bara förhand några gånger med kraftig sytråd fram- och tillbaka över blixtlåset.
För väskan så hade jag köpt ett kraftigare blixtlås med metallpiggar som dock visade sig vara några centimeter för långt. Blixtlås i metall förkortas uppifrån, jag följde instruktioner längst ner i denna beskrivning och det funkade bra. Väskan går nu att stänga och känns genast mer användbar, jag har också förstärkt remmen så att den inte tänjs ut om man bär tunga saker i väskan vilket var en risk förut.
Kommer ni ihåg att jag experimenterade med blålera i somras? I helgen var vi uppe i sommarstugan igen och där hittade jag mina två skålar som nu torkat sen jag lämnade dem i somras då de såg ut så här:
När jag nu kollade till mina skålar så hade en tyvärr spruckit i botten men den andra var hel och torr (tyvärr var det den mest skeva och snea som var hel…). Efter att ha läst att det ska gå och bränna blålera i öppen eld så provade jag helt enkelt att stoppa in skålen i kaminen. Först fick den stå bredvid elden och när det blivit glödande aska/kol så sköt jag in den mot hörnet och staplade upp ny ved runt. Nästa dag gjorde jag om samma procedur men då ställde jag den upp och ner så att botten skulle bli ordentligt varm också. Till min stora glädje så verkar det som att det faktiskt har fungerat, skålen har blivit vackert aprikosrosa/brun, dvs en helt annan färg än den blågråa leran.
Jag har också sänkt ner skålen i en kastrull med vatten för att se om den skulle lösas upp till lera igen (vilket ju skulle betyda att jag misslyckats) men det har den inte gjort! Jag skulle därför vilja påstå att jag faktiskt lyckats att förvandla blålera från bottenhavet till keramik vilket känns stort.
Kontakten med människor genom tusentals år tillbaka känns plötsligt mycket närvarande. Jag behöver dock mycket mer träning innan mina krukor blir lika vackra som de som gjordes på stenåldern… men nu vet jag i alla fall att det fungerar 🙂
Skålen som spruckit materialåtervanns på bästa tänkbara sätt genom att jag helt enkelt kastade tillbaka den ner i havet där jag plockat upp leran tidigare i somras.
Jag har plockat fram pärlor ur gömmorna och knutit ett armband. Blev en härlig färgkombination med turkost och mörkbrunt. Tycker det ser ut som 10 små vackra jordklot jag har runt handleden.
Som en liten påminnelse om att vi lever på en fantastisk planet (men vi har bara en, inte tio…) och att vi lever här bara en gång. Avslutar med några kloka ord jag läste idag:
”Vi har alla kommit hit till jorden utan facit, och ingen vet egentligen vad vi gör här.
Så vi gör alla så gott vi kan. Och det räcker.”
Tankedjungeln 