Ägd, eller Vad kostar det att ha det så bra som vi har det i Sverige?

Igår upptäckte jag att Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms föreställning ”Ägd” fanns att titta på på svtplay. Vi var och såg den live för ca ett år sedan men det var klart värt att se om den, har ni inte sett den så ta chansen! De tar sig an ämnet ekonomi/tillväxt med humor och en stor del allvar och lyfter frågor jag tycker alla politiker och medborgare borde ägna sin tankekraft åt. Grundfrågan lyder:

– Vad kostar det att ha det så bra som vi har det i Sverige?

I anslutning till denna fråga sägs många kloka ord som att ”billigt” egentligen inte finns, om det inte är vi som betalar hela kostnaden så är det någon annan eller något annat som gör det. Och kostnaden kan väldigt sällan räknas bara i kronor och ören.

Efter det följer en historiebeskrivning om hur Sverige efter andra världskriget blev ett rikt land och där planen som vi följt sedan dess för att bli rika har varit att hela tiden göra av med mer pengar och att hela tiden utgå ifrån och tro på att nästkommande år kommer att vara bättre än nuvarande år. Och så länge som alla tror på denna plan/saga så funkar det. Det dras även liknelser till att vi alla befinner oss i ett enda stort pyramidspel, för att toppen inte ska rasa så måste det hela tiden fyllas på ordentligt i botten. Och det har det gjort, mer och mer av det som tidigare inte ingick i lönearbetet (och därmed BNP och tillväxten) räknas nu dit. Det märks också i språket där vi inte längre är patienter utan istället kunder och där vi uppmuntras att ”investera” i våra relationer för att få dem att bli bra.

Men konstateras det också, en av kostnaderna med att ha det så bra som vi har det i Sverige/Västvärlden är att vi hela tiden måste vara missnöjda. Om människor helt plötsligt skulle vara nöjda med sina tjock-tv apparater och iphone3 så skulle pyramidspelet braka ihop. Vår plan bygger ju på att vi förutsätter att nästa år kommer att ekonomiskt vara ett bättre år än detta och slutar vi bidra till att hålla BNP uppe så tror vi inte längre på vår plan och korthuset rasar. Nöjda människor är alltså direkt livsfarligt för tillväxten. Detta är vårt stora dilemma. Kanske resoneras det så har korthuset redan brakat samman utan att vi har uppmärksammat det? Paralleller dras till Romarriket och andra mäktiga civilisationer som alla förr eller senare kollapsat. Vi tror kanske att en kollaps sker över en natt men för romarriket tog det många år innan kollapsen var fullbordad, förnekelsen och oförmågan att tyda de tecken som finns gör att människan inte inser att storhetstiden är över. Och nog finns det tecken på att vår kultur har passerat sin peak? (Vill man läsa mer om en eventuell kollaps av vår civilisation kan jag rekommendera boken ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut” av David Jonstad)

Föreställningen avslutas med att det konstateras att det finns två vägar att gå, antingen fortsätter vi som nu och har kul medan vi går under (vi kanske klarar oss men kostnaden riskerar att bli desto större för våra barn och barnbarn) eller så förändrar vi oss och börjar konsumindre istället för att fortsätta konsumera. Jag vet i alla fall vilken väg jag vill att världen ska ta.

Ta chansen, gå in på svtplay och titta på ”Ägd”

Annons

Du & jag eller tekniken?

Jag tycker mig se att det inom miljörörelsen idag finns två spår på hur man tycker att vi bör ställa om samhället så att det blir mer hållbart. Det ena bygger på en hög tilltro till tekniska framsteg och att vi snart kommer att uppfinna nya tekniska lösningar som kommer att göra att vi i princip kan fortsätta våra liv som vanligt. Det andra spåret bygger på att vi måste ändra våra livsvanor och omvärdera vilka behov vi har för att leva ett bra liv. För varje dag som går så blir jag mer och mer övertygad om att tekniken inte kommer att vara våran räddning, den kan kanske hjälpa oss att hitta lite smartare lösningar men samtidigt så uppfinner vi nya behov som vi måste tillgodose med en ny teknisk pryl och totalt sett har miljöbesparingen därmed ätits upp.

Som ett exempel så upptäckte vi när vi körde i skogarna i norra Dalarna och södra Härjedalen nu i helgen hur otroligt hårt skogen där är brukad. Mängder med kalhyggen och tallar planterade i långa likformiga rader där det är ganska uppenbart att den biologiska mångfalden kraftigt minskats. Det ger en otrolig insikt om att våra naturresurser är begränsade och att lösningen inte är att köra alla våra bilar på bränsle från skogen eller bygga alla våra hus i trä. Det vi måste göra är istället att minska vårt bilberoende och att nyttja de byggnader som redan finns bättre. Skogen (eller bristen på orörd urskog) är bara en av få saker där vi i Sverige kan se hur vårt sätt att leva tar sig uttryck i naturen, det mesta ligger gömt för våra ögon då både utvinning av naturresurser och mänsklig arbetskraft sker utomlands utanför vårt synfält.

Det är en ganska jobbig insikt att vi måste ändra oss själva och hur vi lever och inte bara kan förlita oss på att det nog snart uppfinns något som löser våra problem. Å andra sidan så tror jag många upplever en brist på mening i dagens samhälle och att ett samhälle som inser och respekterar naturresursernas begränsning kanske skulle kunna kännas mer meningsfullt och skänka hopp för framtiden om att de som kommer efter oss också kan leva bra och meningsfulla liv.

IMG_9138
Fiby urskog – så här kan skog se ut när naturen får sköta sig själv

Känslor av frihet och tacksamhet

Så var vi då tillbaka i civilistationen efter ca 10 dagar ute på fjället då vi vandrat Padjelantaleden från Ritsem till Kvikkjokk samt en bonustur på en dag i Muddus nationalpark.

Vi har haft det fantastiskt bra! Vi har vandrat över vidsträckta fjällhedar, tältat brevid brusande forsar och kristallklara fjällsjöar och vandrat genom manshöga ormbunkar och blommor i Tarradalen. Vi har svettats och vi har frusit, vi har varit blöta och vi har varit trötta men vi har varit glada och nöjda.

IMG_9607

IMG_9783IMG_9800Jag har funderat över vad det är för känslor som kommer när man får vara en längre tid ute i naturen och varför det är så otroligt befriande och lugnande att vara utomhus. En förklaring är att en fjällvistelse ger perspektiv, man har fullt upp med att tillgodose de verkliga behov man har, att vara lagom varm, få sova, vara mätt och vara torr (och helst inte alltför smutsig) så det finns inget utrymme över att fundera på eller irriteras över småproblem som annars finns i vardagen. Och känslan av att vara en liten liten del i den stora vida (fjäll)världen ger mig också ett lugn och en frid – tänk att just jag får vara en del av allt det vackra, att just jag får uppleva det magiskt vackra fjället och dessutom tillsammans med den jag älskar mest. Tacksamhet över att få finnas till och för allt som är mitt liv. Och känslan av frihet, när det inte finns så mycket som distraherar är det lättare att uppleva det som sker just här och nu, upptäckarlusten kommer tillbaka när man helst plötsligt har tid att upptäcka nya blommor man inte tidigare sett, och upptäcka hur kallt och klart vattnet är.

IMG_9733

IMG_9952IMG_0060

Sen ska i ärlighetens namn tilläggas att det inte alltid är så fantastiskt som jag beskrivit, ibland är det bara jättejobbigt för att man är trött och har gått långt, är hungrig eller bara vill komma fram till kvällens tältplats. Men de positiva känslorna överväger de negativa.

 

Prylar juni

Här kommer dokumentation av flödet av prylar under juni månad, inga revolutionerande saker har hänt och det är väl alltså som det borde vara – ganska ointressant med prylar!

In

Blus (+1)
Top (+1)
Rådjursnät (+1)
Bok om padjelanta (+1)

Ut
Vinglas (-3)
Byrå (-1)

Ett liv utan klocka – är det möjligt?

Tid. Vad är egentligen tid? I vårt samhälle är tid det vi mäter med timvisare, minutvisare, sekundvisare ja till och med tiondelar och hundradelar mäts ibland. Klockan styr hur vi lever våra liv och en del av mig undrar – har det alltid varit så? Och jag kan inte låta bli att undra – hur vore det om klockan inte fanns? Det är ju bara i en kort sekund (se nu mäter jag tid igen…) i människans historia som vi så detaljerat mätt och levt efter exakta klockslag. Innan antar jag att det var solen i kombination med årstiderna som gav en uppfattning om tiden.
Jag själv är idag otroligt styrd av klockan. Den styr mitt liv (typ nu måste vi göra det här så vi hinner det innan kl x då vi måste göra det här). I konsultjobbet dokumenterar jag allt jag gör uppdelat i halvtimmar och allt ska tidrapporteras. Överallt är jag omgiven av klockor som jag rättar mig efter, i mobilen, i datorn, i väckarklockan, på spisen, på micron, i tunnelbanan, på skyltar inne i stan, i kameran m.m. Jag vet inte hur många gånger per dag som jag kollar vad klockan är, många är det i alla fall.

Jag försökte för några helger sen att inte kolla på någon klocka på hela helgen – jag misslyckades. Slutsatsen är helt enkelt att det inte går att komma undan informationen om vad klockan är om man inte helt isolerar sig. Tycker ändå att mitt försök var värdefullt eftersom det gav mig tillfälle att verkligen öva mig i att inte hela tiden planera dagen efter klockan. Det vore ett otroligt spännande experiment att under några dagar leva isolerat utan tillgång till någon klocka – hur skulle dygnsrytmen se ut? Får se om jag någon gång lyckas genomföra det experimentet.

Men nu är klockan mycket så det är dags att gå och sova… 🙂