Kategori: Nationalparker Sverige

Idag har jag strukturerat upp informationen om alla nationalparker som vi varit i och nu finns i sidhuvudet en egen sida där allt jag skrivit om nationalparkerna finns samlat. Förra året(2016) besökte vi 8 nya nationalparker och har nu kommit upp i 14 av 29 nationalparker – halvvägs!

I år tänkte vi försöka besöka Sonfjället nu under vintern på skidor (hitills har vi besökt alla parker på vår sommar eller höst) och sedan satsar vi kanske söderut i år mot Skåne där det finns tre nationalparker att besöka.

För en dryg vecka sedan var vi på dagsvandring i Hamra nationalpark. Det rådde dock viss förvirring om var vi faktiskt befann oss… Eftersom vi körde genom Sveg på vår väg till Hamra hade man kunnat gissa att vi var i Härjedalen men så var inte fallet. Kartboken sa att vi var i Dalarna men på skyltar stod att vi var i Ljusdals kommun vilket ju borde betyda landskapet Hälsningland! Vi insåg att landskapsgränser, kommungränser och länsgränser inte följde varandra och Hamra ligger således i landskapet Dalarna, tillhör Ljusdals kommun och Gävleborgs län.

Vi gick två stycken ca 3 km långa vandringsleder, en genom urskog och en över myrar. Det mest slående med Hamra nationalpark tycker jag var tystnaden, det var så tyst att det nästan ringde och ekade i huvudet. Tänk om man kunde teleportera sig hit en timme om dagen för att få njuta av skogen och tystnaden, det skulle inte vara helt fel.

Fin natur var det också med skog med massor av skägglav och stora vida myrar som vandringsleden gick runt och över.

I helgen var vi på en tvådagarstur i Sveriges södraste fjällområde – Fulufjällets nationalpark. Nationalparken ligger i nordvästra Dalarna och gränsar mot Norge. Fjället är uppbyggt av sandsten vilket skiljer det från den övriga svenska fjällkedjan.

Nationalparken var den mest välbesökta av de parker vi varit i trots att den (tycker vi) låg ganska otillgängligt och inte nära några större tätorter. De flesta verkade vandra till Njupeskärsfallet som är Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på 93 m (varför har jag inte fått lära mig det i skolan?) för när vi vek av från den leden så var vi i princip ensamma. Vi tältade en natt på fjället där vädret bjöd på dimma och mulet väder (vilket är väldigt bra fotoväder 🙂 ) Färgerna var fantastiska med höstens färgskala i gult, brunt, orange, rött och grönt.

Sammanfattningsvis var det en nationalpark som hade sin egen särart och skilde sig från andra parker vi varit i. Kalfjäll fast ändå lite annorlunda än de mer nordliga fjällen eftersom det inte fanns några höga toppar. Det fanns också väldigt mycket mer vitmossa än det brukar finnas på kalfjället (kanske pga brist på renar?).

Det var som sagt bra fotoväder och därför kommer här mängder med vackra höstbilder!

 

Under senare delen av semestern hann vi också med en dagsutflykt till Björnlandets nationalpark som ligger i Västerbotten i närheten av Åsele. Det var inte helt lätt att hitta dit, på hemsidan visades en karta med en ny entré till parken som vi åkte till, problemet var bara att denna entré inte var färdigställd ännu så det gick inte att börja vandra in i parken därifrån. Vi blev då tvungna att på grusvägar (som stundtals knappt kunde klassas som vägar) åka runt parken till entrén vid Angsjön.

Väl framme så började vi vandra mot utsiktsplatsen Björnberget några km in i parken. Första knappa kilometern gick över myrar där vi till vår lycka faktiskt hittade en hel hjortron som vi kunde plocka! (Så nu har vi två stora burkar hjortronsylt i kylen 🙂 ) Efter det gick vandringen i fin tall- och granskog med massor av skägglav på träden.

Vi var ensamma i parken (det var kanske fler som hade problem att hitta…) och på väg därifrån var jag bara tvungen att plocka blåbär som växte i skogen precis vid parkeringen. Det var mer blått än grönt och jag tror jag plockade 2 liter på bara några m2 på typ 20 min!

På väg hem från vandringen i Padjelanta nationalpark i somras så bodde vi en natt i Jokkmokk och tog oss därifrån till Muddus nationalpark för en dagstur innan vi hoppade på nattåget hem.

Eftersom vi bara hade en dag på oss så hann vi bara se en liten liten del av nationalparken som är en stor nationalpark med mycket skog och myrmarker. Vi gick uppströms längs Muttosälven med målet att gå till Muddusfallet där vattnet forsar 42 ner över klipporna. Vandringen längs med den branta älvfåran var ganska krävande, (eller i alla fall tyckte vi det då vilket kan bero på att vi hade 14 mils vandring genom Padjelanta i benen) så vi valde att gå de lite lättare stigarna som gick lite längre in i skogen och därmed inte innehöll lika branta ner- och uppförsbackar.

Det var trivsam vandring genom glesa tallskogar, vi spanade efter björn eftersom de finns i nationalparken men de höll sig nog långt borta. Vi kom fram till Muddusfallet där vi åt lunch innan vi vandrade tillbaka.