Kategori: Arbetskritik

Det påstås ofta att framtiden ska bli hållbar genom att vi får mer och mer av ett tjänstesamhälle, dvs att den ekonomiska tillväxten ska komma från att vi konsumerar tjänster istället för materiella produkter. Även ny teknik påstås vara vår räddning genom att de produkter vi ändå konsumerar kommer att bli mycket effektivare än de är idag. Jag är övertygad om att vi med detta tänk lurar oss själva och därmed inte tar tag i den stora akuta frågan om hur välfärden ska säkras i ett samhälle som inte är beroende av ett ständigt ökande BNP.

Dels tror jag inte på frikopllingen av ekonomisk tillväxt från den produktion/uttag av naturresurser och det avfall/miljöpåverkan som det resulterar i. När vi gör något effektivare har vi en tendens att också konsumera något mer och den miljövinst vi hade äts därmed snabbt upp. Kort sagt det spelar ingen roll om bilarna blir 20% mer effektiva om vi som grupp samtidigt ökar antalet bilar som produceras/konsumeras i motsvarande eller högre takt.

Och någonstans går det en gräns för hur mycket tjänster som vi kan konsumera (och var kommer egentligen alla pengar som människor ska lägga på att konsumera tjänster ifrån?). Vi har redan inkluderat mer och mer av det som tidigare var obetalt hemmaarbete i arbetsmarknaden som att ta hand om gamla, städa, läsa läxor och mycket mycket mera och det säger sig självt att inte heller tjänstesektorn kan öka i all oändlighet. Framförallt ifrågasätter jag vad vi som människor vinner på att konsumera mer och mer tjänster? Till slut är vi helt reducerade till att bara vara konsumenter och har tappat all kunskap och förståelse för hur vi själva kan klara att göra grundläggande saker. För egen del så känns livet väldigt meningslöst om det bara går ut på att jobba åt någon annan för att få pengar för att kunna köpa tjänster för att utföra det jobb jag hade kunnat göra själv om jag inte hade behövt jobba så mycket, det känns liksom helt bakvänt. Med ett sådant upplägg tappar man tillfredsställelsen och kreativiteten i att kunna göra saker på egen hand, det skänker mening att ta hand om och fixa med saker i sin nära omgivning och vardag. Och jag tror det påverkar oss negativt socialt om vi så fort vi behöver hjälp med något måste betala för att få den tjänsten utförd. När pengar är inblandade skapar det inte samma samhörighet som att hjälpa människor i sin närhet utan att pengar är inblandade (vilket vi skulle ha tid till att göra mer om vi inte alla jobbade i tjänstesamhället med att utföra tjänster mot betalning åt människor vi inte känner…).

Jag finner det otroligt frustrerande att den stora frågan vi alla borde prata om ständigt undviks och förnekas, alla andra förbättringar vi kämpar med att göra för att minska vår klimatpåverkan blir liksom bara krusningar på ytan om vi inte tar itu med grundproblemet – ständigt ökade uttag av naturresurser på en ändlig planet är en helt omöjlig ekvation. Låt oss prata om det istället för att bara prata om hur ny teknik som tex elbilen ska lösa alla våra problem. Tekniken kommer inte att rädda oss.

I veckan som gått har jag läst ett flertal intressanta/upprörande artiklar i DN hemma vid frukostbordet. Alla kopplar på något sätt till arbetsmarknad och en går lite djupare in i frågeställningar kring demokrati och goda värderingar och den dubbelmoral som finns kring det.

Till att börja med läste jag intervjun i DN med Svenskt näringsliv som lobbar för att införa så kallade ”enkla jobb” där personer förväntas arbeta till 75% lön utan kollektivavtal eller vidareutbildning. Att detta är något svensk näringsliv vill ha är inte så konstigt, det är väl klart att det är väldigt praktiskt att få ännu billigare arbetskraft att tillgå. De här jobben ska dock bara ges till personer utan gymnasieutbildning där stickkontroller ska göras för att säkerhetsställa att inte personer med högre utbildning fastnar i dessa arbeten. Bara denna uppdelning gör mig livrädd, det är alltså okej att utnyttja personer med begränsad utbildning (dvs. ofta invandrade svenskar) men viktigt att se till att personer med högre utbildning (dvs. ofta infödda svenskar) inte behöver jobba under dessa dåliga förutsättningar. Finns det något tydligare sätt att göra skillnad på människors värde? Bara det här med att utbildning automatiskt ska ge högre status och lön tycker jag också kan ifrågasättas. Varför har jag mycket högre lön än t.ex. en undersköterska? Hur kan vi godta sådana stora skillnader mellan den tid som människor lägger ner på att utföra ett arbete? Jag ser utvecklingen gå mot en ny underklass där människor behöver ha mer än ett heltidsjobb för att kunna försörja sig vilket på inga sätt är rimligt.

En annan artikel kopplar till problemen på arbetsmarknaden med att många (främst kvinnor) blir sjukskrivna. Detta vill regeringen åtgärda med att införa en ny yrkesgrupp, så kallade ”rehabiliteringskoordinatorer” som på något sätt ska hjälpa till att få redan sjukskrivna personer åter i arbete (för det har vi lärt oss är det enda som är viktigt). Visst dessa rehabiliteringskoordinatorer kommer säkert att hjälpa några personer i sin tillfriskning. Men det känns som en desperat åtgärd att införa en ny tjänst (med väldigt luddig och lång titel) istället för att satsa fullt ut på att åtgärda själva problemet – varför blir folk sjukskrivna till att börja med? Det kanske istället är förhållandena på arbetsmarknaden och på många arbetsplatser som behöver åtgärdas, det kanske är dit insatserna ska riktas?

Den mer filosofiska(och bästa) artikeln som jag idag läste i DN Kultur är skriven av Nina Björk och belyser den alltid närvarande dubbelmoralen i samhället. Vi säger oss värna om goda värderingar och att vi inte ska ställa människor mot varandra samtidigt som det är exakt det som hela det ekonomiska systemet gör. Människor ställs ständigt mot varandra på arbetsmarknad, i företagens ögon m.m. Vi säger en sak men i praktiken är det det motsatta som gäller. Även i fråga om makt och demokrati så kommer hon med väldigt talande resonemang:

”Ja, en utgångspunkt för den diskussionen är väl lämpligen begreppet makt: de människor som har makt att fatta beslut som på avgörande sätt påverkar andra människors liv och vardag bör vara demokratiskt valda och bör också kunna ställas till svars för sina beslut. Som Labourpolitikern Tony Benn uttryckte det 2001: ”Om du inte kan avsätta de människor som styr över dig, lever du inte i ett demokratiskt system”. Håller ni med om det? I så fall borde ni också hålla med om att vår demokrati i praktiken redan är kringskuren.”

Just detta känns efter Brexit och Trump som en otroligt viktig poäng. Många frågar sig hur det kunde hända men verkar ha svårt att se de större sammanhangen. Politikerföraktet ökar vilket kan bero på att politiker har mindre och mindre påverkansmöjlighet över hur samhället utvecklas, makten har flyttat bort från folken och de folkvalda i form av mer makt till stora multinationella företag (vilket är min viktigaste invändning mot frihandelsavtal som Ceta och TTIP). Om politiker, som är de som vi demokratiskt kan välja, inte längre kan påverka utvecklingen i samhället så har själva styrkan i demokratin urholkats och då är det kanske inte längre lika oförklarigt att demokrati inte ter sig lika värdefullt för en del människor? Eller som Nina själv sammanfattar:

”Oavsett om vi ser denna utveckling som hälsosam för ekonomin eller inte, borde vi kunna vara överens om att politikens roll inom ekonomin har minskat, det vill säga den demokratiskt valda makten i samhället har försvagats. Skulle man kunna tänka sig att om detta är vad som de facto har hänt så blir den höga värderingen av demokrati något mindre betydelsefull?”

Vill ni läsa och begrunda artiklarna jag refererar till så är det dessa tre som gäller:

Företagens bas varnar för ny underklass

Regeringen satser 2,9 miljarder på sjukskrivna

Artikel med Nina Björk