Arbets- och tjänstesamhället

Det påstås ofta att framtiden ska bli hållbar genom att vi får mer och mer av ett tjänstesamhälle, dvs att den ekonomiska tillväxten ska komma från att vi konsumerar tjänster istället för materiella produkter. Även ny teknik påstås vara vår räddning genom att de produkter vi ändå konsumerar kommer att bli mycket effektivare än de är idag. Jag är övertygad om att vi med detta tänk lurar oss själva och därmed inte tar tag i den stora akuta frågan om hur välfärden ska säkras i ett samhälle som inte är beroende av ett ständigt ökande BNP.

Dels tror jag inte på frikopllingen av ekonomisk tillväxt från den produktion/uttag av naturresurser och det avfall/miljöpåverkan som det resulterar i. När vi gör något effektivare har vi en tendens att också konsumera något mer och den miljövinst vi hade äts därmed snabbt upp. Kort sagt det spelar ingen roll om bilarna blir 20% mer effektiva om vi som grupp samtidigt ökar antalet bilar som produceras/konsumeras i motsvarande eller högre takt.

Och någonstans går det en gräns för hur mycket tjänster som vi kan konsumera (och var kommer egentligen alla pengar som människor ska lägga på att konsumera tjänster ifrån?). Vi har redan inkluderat mer och mer av det som tidigare var obetalt hemmaarbete i arbetsmarknaden som att ta hand om gamla, städa, läsa läxor och mycket mycket mera och det säger sig självt att inte heller tjänstesektorn kan öka i all oändlighet. Framförallt ifrågasätter jag vad vi som människor vinner på att konsumera mer och mer tjänster? Till slut är vi helt reducerade till att bara vara konsumenter och har tappat all kunskap och förståelse för hur vi själva kan klara att göra grundläggande saker. För egen del så känns livet väldigt meningslöst om det bara går ut på att jobba åt någon annan för att få pengar för att kunna köpa tjänster för att utföra det jobb jag hade kunnat göra själv om jag inte hade behövt jobba så mycket, det känns liksom helt bakvänt. Med ett sådant upplägg tappar man tillfredsställelsen och kreativiteten i att kunna göra saker på egen hand, det skänker mening att ta hand om och fixa med saker i sin nära omgivning och vardag. Och jag tror det påverkar oss negativt socialt om vi så fort vi behöver hjälp med något måste betala för att få den tjänsten utförd. När pengar är inblandade skapar det inte samma samhörighet som att hjälpa människor i sin närhet utan att pengar är inblandade (vilket vi skulle ha tid till att göra mer om vi inte alla jobbade i tjänstesamhället med att utföra tjänster mot betalning åt människor vi inte känner…).

Jag finner det otroligt frustrerande att den stora frågan vi alla borde prata om ständigt undviks och förnekas, alla andra förbättringar vi kämpar med att göra för att minska vår klimatpåverkan blir liksom bara krusningar på ytan om vi inte tar itu med grundproblemet – ständigt ökade uttag av naturresurser på en ändlig planet är en helt omöjlig ekvation. Låt oss prata om det istället för att bara prata om hur ny teknik som tex elbilen ska lösa alla våra problem. Tekniken kommer inte att rädda oss.

Annonser

Snooza med mig

Jag tror att tid och vårt förhållande till tid är nyckeln till att hitta det hållbara samhället. Ett långsammare samhälle skulle vara hållbarare både ur ett socialt och ett ekologiskt perspektiv. Vi kan göra saker på ett sätt som inte skadar miljön men det tar längre tid. Det är för de allra flesta fullt möjligt att cykla istället för att åka bil och fullt möjligt att ta tåget på semesterresan istället för flyget men det tar betydligt längre tid. Men om vi friger mer tid genom att jobba mindre och tjäna mindre pengar så bör vi också ha relativt sett mer tid att tillgå vilket möjliggör en hållbarare livsstil.

På temat att ta cykeln istället för bilen kan jag tipsa om avsnitt 5 av podden ”Framtidsutsikter” där det visar sig att en velomobil enkelt kan ta dig från norra Norrland till Norrköping och tillbaka om du bara är inställd på att det tar längre tid än att ta bilen.

Också på temat tid och långsamhet avslutar jag med några briljanta textrader av Annika Norlin på senaste Säkert-skivan, ur låten ”Snooza”

Fem minuter till
snooza med mig,
Snooza med mig
Trots vad du säger är jag ganska säker på att ditt jobb kommer överleva utan dig
fem minuter till.

Tänk på alla andra
Alla som vill att du ska snooza
Nån måste va först
Nån måste gå i bräschen mot det här samhället
som kräver att man ska va så satans effektiv
Vi får skitliv
Tänk på oss
Tänk på mig

 

Ägd, eller Vad kostar det att ha det så bra som vi har det i Sverige?

Igår upptäckte jag att Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms föreställning ”Ägd” fanns att titta på på svtplay. Vi var och såg den live för ca ett år sedan men det var klart värt att se om den, har ni inte sett den så ta chansen! De tar sig an ämnet ekonomi/tillväxt med humor och en stor del allvar och lyfter frågor jag tycker alla politiker och medborgare borde ägna sin tankekraft åt. Grundfrågan lyder:

– Vad kostar det att ha det så bra som vi har det i Sverige?

I anslutning till denna fråga sägs många kloka ord som att ”billigt” egentligen inte finns, om det inte är vi som betalar hela kostnaden så är det någon annan eller något annat som gör det. Och kostnaden kan väldigt sällan räknas bara i kronor och ören.

Efter det följer en historiebeskrivning om hur Sverige efter andra världskriget blev ett rikt land och där planen som vi följt sedan dess för att bli rika har varit att hela tiden göra av med mer pengar och att hela tiden utgå ifrån och tro på att nästkommande år kommer att vara bättre än nuvarande år. Och så länge som alla tror på denna plan/saga så funkar det. Det dras även liknelser till att vi alla befinner oss i ett enda stort pyramidspel, för att toppen inte ska rasa så måste det hela tiden fyllas på ordentligt i botten. Och det har det gjort, mer och mer av det som tidigare inte ingick i lönearbetet (och därmed BNP och tillväxten) räknas nu dit. Det märks också i språket där vi inte längre är patienter utan istället kunder och där vi uppmuntras att ”investera” i våra relationer för att få dem att bli bra.

Men konstateras det också, en av kostnaderna med att ha det så bra som vi har det i Sverige/Västvärlden är att vi hela tiden måste vara missnöjda. Om människor helt plötsligt skulle vara nöjda med sina tjock-tv apparater och iphone3 så skulle pyramidspelet braka ihop. Vår plan bygger ju på att vi förutsätter att nästa år kommer att ekonomiskt vara ett bättre år än detta och slutar vi bidra till att hålla BNP uppe så tror vi inte längre på vår plan och korthuset rasar. Nöjda människor är alltså direkt livsfarligt för tillväxten. Detta är vårt stora dilemma. Kanske resoneras det så har korthuset redan brakat samman utan att vi har uppmärksammat det? Paralleller dras till Romarriket och andra mäktiga civilisationer som alla förr eller senare kollapsat. Vi tror kanske att en kollaps sker över en natt men för romarriket tog det många år innan kollapsen var fullbordad, förnekelsen och oförmågan att tyda de tecken som finns gör att människan inte inser att storhetstiden är över. Och nog finns det tecken på att vår kultur har passerat sin peak? (Vill man läsa mer om en eventuell kollaps av vår civilisation kan jag rekommendera boken ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut” av David Jonstad)

Föreställningen avslutas med att det konstateras att det finns två vägar att gå, antingen fortsätter vi som nu och har kul medan vi går under (vi kanske klarar oss men kostnaden riskerar att bli desto större för våra barn och barnbarn) eller så förändrar vi oss och börjar konsumindre istället för att fortsätta konsumera. Jag vet i alla fall vilken väg jag vill att världen ska ta.

Ta chansen, gå in på svtplay och titta på ”Ägd”

Pengar – The Moneyless Man

Alla har vi något förhållningssätt till pengar, vi kanske tycker oss ha för lite pengar, vi kanske tycker oss ha för mycket pengar, vi kanske undrar hur vi bäst ska hantera våra pengar? Jag undrar mycket över hur pengar i dagens finansiella värld egentligen skapas och vad pengar egentligen är? Som det är nu så verkar pengar (i form av siffror i olika datasystem) skapas ur tomma intet och deras värde verkar styras av våra förväntningar på hur framtiden ska bli. Detta tycker jag känns tämligen obegripligt. När det kommer till kritan så är det ju inte pengar man kan bokstavligt leva på (eller som Ronja och Birk uttrycker det, ”Silverklumpar är väl bra men man kan inte äta silverklumpar”), pengar har ett värde bara så länge våra förväntningar på dess värde hålls uppe. Skulle det bli kris och katastrof så är det nog betydligt mer värdefullt att ha tillgång till odlingsmark och rent vatten än att ha en viss mängd siffror på ett bankkonto, men detta verkar vara något som är lätt att glömma eller förneka.

Jag själv tycker mest att pengar är jobbigt, som det är nu så har jag mer pengar än jag behöver (att vissa har mycket mer pengar än de behöver och andra har alldeles för lite visar också på att det behövs en bättre fördelningspolitik/mer rättvisa löner men det tänkte jag inte diskutera nu). Jag kan verkligen inte förstå hur människor som redan har en massa pengar kan drivas att jobba vidare bara för att tjäna ännu mer pengar? Vad är meningen med att ha en massa pengar på hög? Varför ska man lägga sin tid och energi på att uppnå det? Återigen så bygger hela samhället på att mer och mer pengar ska vara i cirkulation vilket ju kan ses i att mer och mer av de arbeten i t.ex. hemmet som förut inte ingick i arbetsmarknaden nu ska försöka införlivas i arbetsmarknaden för att vi ”behöver” skapa fler jobb. Ur mitt perspektiv blir det orimligt att tänka att jag ska arbeta mer, tjäna mer pengar så att jag kan köpa diverse olika tjänster som då ska utförs av andra. Varför? Är det inte, ur ett mänskligt perspektiv, mer tillfredsställande att vi (löne)arbetar mindre och får tid att ta hand om varandra och våra hem själva? Det tycker jag känns mer meningsfullt.

På temat pengar, eller snarare att leva utan pengar, har jag i jul läst en intressant bok, The Moneyless man, som handlar en kille i Storbritannien som beslutar sig för att leva i ett år helt utan pengar. Han säger upp sitt bankkonto och flyttar ut i någon form av husvagn (som han fått gratis) till en gård där han får ställa sin husvagn i utbyte mot att han hjälper till med odlingar m.m. på gården. Det är intressant att följa hur han genom att lägga ner väldigt mycket tid (och leva utan en hel del av våra bekvämligheter) och att träffa och prata med människor lyckas att ta sig runt alla de problem som uppstår. Det är enligt mig att gå lite väl långt att leva helt utan pengar men boken bjuder på många intressanta reflektioner bland annat:

– Har vi när vi tror att vi kan köpa oss fria från allt slutat tro och lita till människans och vår egen inneboende förmåga att hjälpa varandra och fixa saker själva? En av lärdomarna i boken var att lita mer på människor.

– Många saker vi i vårt dagliga liv tar för givet, som ett varmt hus att bo i och vatten i kranen är egentligen inte alls självklara utan något vi borde uppskatta mer än vad vi gör.

– Vår överlevnad är, oavsett vad vi lurar oss själva att tro, helt beroende av naturen och fungerande ekosystem. Utan en fungerande natur som kan föda oss, ge oss rent vatten och naturresurser för att bygga hus m.m. så spelar det liksom ingen roll hur många siffror som snurrar runt i bankvärlden…

– Kanske är det så att vi borde omvärdera vår syn på olika sakers värde. Att det kan finnas billig mat och billiga kläder i våra butiker beror på att någon annan (människor i fattiga länder, naturen m.m.) betalar en stor del av priset. När man vet hur mycket jobb som krävs för att (utan oljeberoende maskiner) odla fram olika grönsaker förstår man också vad de borde kosta/vara värda.

För att avsluta detta smått förvirrade inlägg om pengar citerar jag slutorden eftersom de sammanfattar även min syn på samhället och framtiden:

”We cannot have fast cars, computers the size of credit cards, and modern conveniences, while simontaneosly having clean air, abundant rainforests, fresh drinking water, and a stabile climate. This generation can have one or the other, but not both. Humanity  must make a choice. Both have an opportunity cost. Gadetry or nature? Pick the wrong one and the next generation may have neither.”

Lite politiska reflektioner från veckan som gick

I veckan som gått har jag läst ett flertal intressanta/upprörande artiklar i DN hemma vid frukostbordet. Alla kopplar på något sätt till arbetsmarknad och en går lite djupare in i frågeställningar kring demokrati och goda värderingar och den dubbelmoral som finns kring det.

Till att börja med läste jag intervjun i DN med Svenskt näringsliv som lobbar för att införa så kallade ”enkla jobb” där personer förväntas arbeta till 75% lön utan kollektivavtal eller vidareutbildning. Att detta är något svensk näringsliv vill ha är inte så konstigt, det är väl klart att det är väldigt praktiskt att få ännu billigare arbetskraft att tillgå. De här jobben ska dock bara ges till personer utan gymnasieutbildning där stickkontroller ska göras för att säkerhetsställa att inte personer med högre utbildning fastnar i dessa arbeten. Bara denna uppdelning gör mig livrädd, det är alltså okej att utnyttja personer med begränsad utbildning (dvs. ofta invandrade svenskar) men viktigt att se till att personer med högre utbildning (dvs. ofta infödda svenskar) inte behöver jobba under dessa dåliga förutsättningar. Finns det något tydligare sätt att göra skillnad på människors värde? Bara det här med att utbildning automatiskt ska ge högre status och lön tycker jag också kan ifrågasättas. Varför har jag mycket högre lön än t.ex. en undersköterska? Hur kan vi godta sådana stora skillnader mellan den tid som människor lägger ner på att utföra ett arbete? Jag ser utvecklingen gå mot en ny underklass där människor behöver ha mer än ett heltidsjobb för att kunna försörja sig vilket på inga sätt är rimligt.

En annan artikel kopplar till problemen på arbetsmarknaden med att många (främst kvinnor) blir sjukskrivna. Detta vill regeringen åtgärda med att införa en ny yrkesgrupp, så kallade ”rehabiliteringskoordinatorer” som på något sätt ska hjälpa till att få redan sjukskrivna personer åter i arbete (för det har vi lärt oss är det enda som är viktigt). Visst dessa rehabiliteringskoordinatorer kommer säkert att hjälpa några personer i sin tillfriskning. Men det känns som en desperat åtgärd att införa en ny tjänst (med väldigt luddig och lång titel) istället för att satsa fullt ut på att åtgärda själva problemet – varför blir folk sjukskrivna till att börja med? Det kanske istället är förhållandena på arbetsmarknaden och på många arbetsplatser som behöver åtgärdas, det kanske är dit insatserna ska riktas?

Den mer filosofiska(och bästa) artikeln som jag idag läste i DN Kultur är skriven av Nina Björk och belyser den alltid närvarande dubbelmoralen i samhället. Vi säger oss värna om goda värderingar och att vi inte ska ställa människor mot varandra samtidigt som det är exakt det som hela det ekonomiska systemet gör. Människor ställs ständigt mot varandra på arbetsmarknad, i företagens ögon m.m. Vi säger en sak men i praktiken är det det motsatta som gäller. Även i fråga om makt och demokrati så kommer hon med väldigt talande resonemang:

”Ja, en utgångspunkt för den diskussionen är väl lämpligen begreppet makt: de människor som har makt att fatta beslut som på avgörande sätt påverkar andra människors liv och vardag bör vara demokratiskt valda och bör också kunna ställas till svars för sina beslut. Som Labourpolitikern Tony Benn uttryckte det 2001: ”Om du inte kan avsätta de människor som styr över dig, lever du inte i ett demokratiskt system”. Håller ni med om det? I så fall borde ni också hålla med om att vår demokrati i praktiken redan är kringskuren.”

Just detta känns efter Brexit och Trump som en otroligt viktig poäng. Många frågar sig hur det kunde hända men verkar ha svårt att se de större sammanhangen. Politikerföraktet ökar vilket kan bero på att politiker har mindre och mindre påverkansmöjlighet över hur samhället utvecklas, makten har flyttat bort från folken och de folkvalda i form av mer makt till stora multinationella företag (vilket är min viktigaste invändning mot frihandelsavtal som Ceta och TTIP). Om politiker, som är de som vi demokratiskt kan välja, inte längre kan påverka utvecklingen i samhället så har själva styrkan i demokratin urholkats och då är det kanske inte längre lika oförklarigt att demokrati inte ter sig lika värdefullt för en del människor? Eller som Nina själv sammanfattar:

”Oavsett om vi ser denna utveckling som hälsosam för ekonomin eller inte, borde vi kunna vara överens om att politikens roll inom ekonomin har minskat, det vill säga den demokratiskt valda makten i samhället har försvagats. Skulle man kunna tänka sig att om detta är vad som de facto har hänt så blir den höga värderingen av demokrati något mindre betydelsefull?”

Vill ni läsa och begrunda artiklarna jag refererar till så är det dessa tre som gäller:

Företagens bas varnar för ny underklass

Regeringen satser 2,9 miljarder på sjukskrivna

Artikel med Nina Björk

 

Häftigt?

Dagens lunchdiskussion på jobbet gick ungefär ut på att berätta minnen om när man jobbat över länge, hur många timmar i rad man som mest hade jobbat och hur sent man hade varit kvar på kontoret. Samtalet fördes fram av äldre (manliga) kollegor. Jag själv hade svårt att förstå hela poängen med diskussionen. Vad vill man uppnå genom denna diskussion? Ska vi andra tycka att ”Oj, vad häftigt att  ha jobbat 26 timmar i streck eller att ha varit kvar på kontoret tills folk kommer in nästa morgon”? Eller ska vi känna att vi inte gjort tillräckligt när vi bara jobbat 12 timmar i streck? Eller är syftet att visa att ”vi har minsann offrat mycket för jobbet, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Bara att ni vänjer er”?

Jag vet inte, men i min värld är det inte det minsta häftigt eller eftersträvansvärt att jobba sent. Det gör mig arg att normen om att offra allt för jobbet fortsätter att upprätthållas och skickas vidare till nya generationer. Men jag känner mig ganska ensam i min värld ibland…

(Och ja, jag försökte tidigt i diskussionen att opponera mig och hävda det orimliga i att jobba till kl 6 på morgonen men det var liksom lönlöst att försöka argumentera) Continue reading ”Häftigt?”

Börja-jobba-efter-semestern-råd

Vid denna tid på året strömmar råden om hur vi ska göra för att slippa börja-jobba-efter-semestern-ångest in från diverse tidiningar. Och det finns ju en större fråga att ställa då – borde vi inte förändra vardagen så att vi trivs under de 11 månader vi inte har semester snarare än att anpassa oss tillbaka från friheten? Bäst råd av alla ger i alla fall Roland Paulsen (som för övrigt skrivit böckerna”Vi bara lyder” och Arbetssamhället som jag kan rekommendera) i DN här i mitten av veckan. En text fullkomligt drypande av ironi och bitterhet och verkligen dragen till sin spets men fantastiskt underhållande, gillar särskilt råd 4:

”Om du periodvis tvivlar på det du gör, börja dagen med att se dig i spegeln och repetera orden ”mitt jobb efterfrågas av marknaden, alltså är det meningsfullt”. Affirmera tills du upplever en kittlande känsla i höger pannlob. Med tiden kommer hjärnan att ge upp.”

Som sagt en text dragen till sin spets (och kanske lite förbi) men ändå – kanske finns ett korn av sanning och igenkännande där någonstans?