Gratislunchen – eller varför det är så svårt att förstå att allting har ett slut

Jag har just läst ut boken Gratislunchen (eller varför det är så svårt att förstå att allting har ett slut) av Therese Uddenfeldt och den har väckt en massa tankar och reflektioner. Boken handlar om människans beroende av olja som är större än någonsin och hur våra samhällen kommer påverkas när vi når och passerar peak-oil.

Boken börjar med en uppmaning till tankeexperiment kring att jämföra känslan av att din ena hand värms av solen en solig sommardag med känslan av att du i din andra hand har en bit glödande kol. Detta illusterar skillnaden mellan direktverkande solenergi och lagrad solenergi och det blir genast uppenbart hur stor skillnaden i energiintensitet är mellan å ena sidan förnybar energi (direktverkande sol) och å andra sidan fossil energi (lagrad sol). Med tanke på att världens energianvändning till 86% kommer från fossila bränslen, som ju är lagrad solenergi som lagrats in under miljoner år, blir det uppenbart att det i princip inte är möjligt att ersätta den energimängden med den solenergi som strålar in på jorden under ett år. Vi har med andra ord gjort oss beroende av att ständigt använda upp ändliga naturresurser som inte går att återskapa.

Att vi som lever nu lever på ett sätt som kommer att vara omöjligt för kommande generationer är otroligt svårt att ta in och därför befinner sig världen i en enda stor förnekelseprocess med argument som att det kommer att komma någon ny teknik som kommer att bli våran räddning. Som Therese skriver i boken mycket bättre än jag kan uttrycka så är problemet med ny teknik att den i princip alltid innebär ett sämre energiförhållande, dvs för varje enhet satsad energi så får tillbaka mindre och mindre energi och någonstans når vi en punkt när det inte längre är värt att satsa energi eftersom vi i princip inte får tillbaka någonting mer än det vi satsade. Allt förklaras egentligen av termodynamikens lagar, energi kan inte förstöras utan endast omvandlas men när energin omvandlas och vi drar nytta av den så ökar oordningen (entropin) i systemet och energin blir mer utspridd (tex omvandlad till koldioxid i atmosfären som bidrar till en temperaturhöjning på jorden).

Det viktigast budskapet i boken tycker jag är just detta att vi kommer varje sig vi vill eller inte att behöva anpassa våra samhällen till en livsstil med minskade energiflöden (och därmed minskade uttag av naturresurser, minskad produktion/konsumtion och minskande ekonomier) och det vi borde ägna oss åt är att förbereda oss för hur vi ska klara detta på bästa möjliga sätt. För det är ingen hemlighet att det är en riktigt skrämmande tanke att vi kommer att vara fler människor som kommer behöva att dela på mindre resurser, hur gör vi det utan att det leder till krig och konflikter? Första steget måste i alla fall vara att komma ur förnekelsefasen och dit hoppas jag att världen snart kommer!

Annonser

Ägd, eller Vad kostar det att ha det så bra som vi har det i Sverige?

Igår upptäckte jag att Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms föreställning ”Ägd” fanns att titta på på svtplay. Vi var och såg den live för ca ett år sedan men det var klart värt att se om den, har ni inte sett den så ta chansen! De tar sig an ämnet ekonomi/tillväxt med humor och en stor del allvar och lyfter frågor jag tycker alla politiker och medborgare borde ägna sin tankekraft åt. Grundfrågan lyder:

– Vad kostar det att ha det så bra som vi har det i Sverige?

I anslutning till denna fråga sägs många kloka ord som att ”billigt” egentligen inte finns, om det inte är vi som betalar hela kostnaden så är det någon annan eller något annat som gör det. Och kostnaden kan väldigt sällan räknas bara i kronor och ören.

Efter det följer en historiebeskrivning om hur Sverige efter andra världskriget blev ett rikt land och där planen som vi följt sedan dess för att bli rika har varit att hela tiden göra av med mer pengar och att hela tiden utgå ifrån och tro på att nästkommande år kommer att vara bättre än nuvarande år. Och så länge som alla tror på denna plan/saga så funkar det. Det dras även liknelser till att vi alla befinner oss i ett enda stort pyramidspel, för att toppen inte ska rasa så måste det hela tiden fyllas på ordentligt i botten. Och det har det gjort, mer och mer av det som tidigare inte ingick i lönearbetet (och därmed BNP och tillväxten) räknas nu dit. Det märks också i språket där vi inte längre är patienter utan istället kunder och där vi uppmuntras att ”investera” i våra relationer för att få dem att bli bra.

Men konstateras det också, en av kostnaderna med att ha det så bra som vi har det i Sverige/Västvärlden är att vi hela tiden måste vara missnöjda. Om människor helt plötsligt skulle vara nöjda med sina tjock-tv apparater och iphone3 så skulle pyramidspelet braka ihop. Vår plan bygger ju på att vi förutsätter att nästa år kommer att ekonomiskt vara ett bättre år än detta och slutar vi bidra till att hålla BNP uppe så tror vi inte längre på vår plan och korthuset rasar. Nöjda människor är alltså direkt livsfarligt för tillväxten. Detta är vårt stora dilemma. Kanske resoneras det så har korthuset redan brakat samman utan att vi har uppmärksammat det? Paralleller dras till Romarriket och andra mäktiga civilisationer som alla förr eller senare kollapsat. Vi tror kanske att en kollaps sker över en natt men för romarriket tog det många år innan kollapsen var fullbordad, förnekelsen och oförmågan att tyda de tecken som finns gör att människan inte inser att storhetstiden är över. Och nog finns det tecken på att vår kultur har passerat sin peak? (Vill man läsa mer om en eventuell kollaps av vår civilisation kan jag rekommendera boken ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut” av David Jonstad)

Föreställningen avslutas med att det konstateras att det finns två vägar att gå, antingen fortsätter vi som nu och har kul medan vi går under (vi kanske klarar oss men kostnaden riskerar att bli desto större för våra barn och barnbarn) eller så förändrar vi oss och börjar konsumindre istället för att fortsätta konsumera. Jag vet i alla fall vilken väg jag vill att världen ska ta.

Ta chansen, gå in på svtplay och titta på ”Ägd”

Pengar – The Moneyless Man

Alla har vi något förhållningssätt till pengar, vi kanske tycker oss ha för lite pengar, vi kanske tycker oss ha för mycket pengar, vi kanske undrar hur vi bäst ska hantera våra pengar? Jag undrar mycket över hur pengar i dagens finansiella värld egentligen skapas och vad pengar egentligen är? Som det är nu så verkar pengar (i form av siffror i olika datasystem) skapas ur tomma intet och deras värde verkar styras av våra förväntningar på hur framtiden ska bli. Detta tycker jag känns tämligen obegripligt. När det kommer till kritan så är det ju inte pengar man kan bokstavligt leva på (eller som Ronja och Birk uttrycker det, ”Silverklumpar är väl bra men man kan inte äta silverklumpar”), pengar har ett värde bara så länge våra förväntningar på dess värde hålls uppe. Skulle det bli kris och katastrof så är det nog betydligt mer värdefullt att ha tillgång till odlingsmark och rent vatten än att ha en viss mängd siffror på ett bankkonto, men detta verkar vara något som är lätt att glömma eller förneka.

Jag själv tycker mest att pengar är jobbigt, som det är nu så har jag mer pengar än jag behöver (att vissa har mycket mer pengar än de behöver och andra har alldeles för lite visar också på att det behövs en bättre fördelningspolitik/mer rättvisa löner men det tänkte jag inte diskutera nu). Jag kan verkligen inte förstå hur människor som redan har en massa pengar kan drivas att jobba vidare bara för att tjäna ännu mer pengar? Vad är meningen med att ha en massa pengar på hög? Varför ska man lägga sin tid och energi på att uppnå det? Återigen så bygger hela samhället på att mer och mer pengar ska vara i cirkulation vilket ju kan ses i att mer och mer av de arbeten i t.ex. hemmet som förut inte ingick i arbetsmarknaden nu ska försöka införlivas i arbetsmarknaden för att vi ”behöver” skapa fler jobb. Ur mitt perspektiv blir det orimligt att tänka att jag ska arbeta mer, tjäna mer pengar så att jag kan köpa diverse olika tjänster som då ska utförs av andra. Varför? Är det inte, ur ett mänskligt perspektiv, mer tillfredsställande att vi (löne)arbetar mindre och får tid att ta hand om varandra och våra hem själva? Det tycker jag känns mer meningsfullt.

På temat pengar, eller snarare att leva utan pengar, har jag i jul läst en intressant bok, The Moneyless man, som handlar en kille i Storbritannien som beslutar sig för att leva i ett år helt utan pengar. Han säger upp sitt bankkonto och flyttar ut i någon form av husvagn (som han fått gratis) till en gård där han får ställa sin husvagn i utbyte mot att han hjälper till med odlingar m.m. på gården. Det är intressant att följa hur han genom att lägga ner väldigt mycket tid (och leva utan en hel del av våra bekvämligheter) och att träffa och prata med människor lyckas att ta sig runt alla de problem som uppstår. Det är enligt mig att gå lite väl långt att leva helt utan pengar men boken bjuder på många intressanta reflektioner bland annat:

– Har vi när vi tror att vi kan köpa oss fria från allt slutat tro och lita till människans och vår egen inneboende förmåga att hjälpa varandra och fixa saker själva? En av lärdomarna i boken var att lita mer på människor.

– Många saker vi i vårt dagliga liv tar för givet, som ett varmt hus att bo i och vatten i kranen är egentligen inte alls självklara utan något vi borde uppskatta mer än vad vi gör.

– Vår överlevnad är, oavsett vad vi lurar oss själva att tro, helt beroende av naturen och fungerande ekosystem. Utan en fungerande natur som kan föda oss, ge oss rent vatten och naturresurser för att bygga hus m.m. så spelar det liksom ingen roll hur många siffror som snurrar runt i bankvärlden…

– Kanske är det så att vi borde omvärdera vår syn på olika sakers värde. Att det kan finnas billig mat och billiga kläder i våra butiker beror på att någon annan (människor i fattiga länder, naturen m.m.) betalar en stor del av priset. När man vet hur mycket jobb som krävs för att (utan oljeberoende maskiner) odla fram olika grönsaker förstår man också vad de borde kosta/vara värda.

För att avsluta detta smått förvirrade inlägg om pengar citerar jag slutorden eftersom de sammanfattar även min syn på samhället och framtiden:

”We cannot have fast cars, computers the size of credit cards, and modern conveniences, while simontaneosly having clean air, abundant rainforests, fresh drinking water, and a stabile climate. This generation can have one or the other, but not both. Humanity  must make a choice. Both have an opportunity cost. Gadetry or nature? Pick the wrong one and the next generation may have neither.”