Som en blågrön planet

Jag har plockat fram pärlor ur gömmorna och knutit ett armband. Blev en härlig färgkombination med turkost och mörkbrunt. Tycker det ser ut som 10 små vackra jordklot jag har runt handleden.

img_0530

Som en liten påminnelse om att vi lever på en fantastisk planet (men vi har bara en, inte tio…) och att vi lever här bara en gång. Avslutar med några kloka ord jag läste idag:

”Vi har alla kommit hit till jorden utan facit, och ingen vet egentligen vad vi gör här.
Så vi gör alla så gott vi kan. Och det räcker.”

img_0539

Hamra nationalpark

För en dryg vecka sedan var vi på dagsvandring i Hamra nationalpark. Det rådde dock viss förvirring om var vi faktiskt befann oss… Eftersom vi körde genom Sveg på vår väg till Hamra hade man kunnat gissa att vi var i Härjedalen men så var inte fallet. Kartboken sa att vi var i Dalarna men på skyltar stod att vi var i Ljusdals kommun vilket ju borde betyda landskapet Hälsningland! Vi insåg att landskapsgränser, kommungränser och länsgränser inte följde varandra och Hamra ligger således i landskapet Dalarna, tillhör Ljusdals kommun och Gävleborgs län.

Vi gick två stycken ca 3 km långa vandringsleder, en genom urskog och en över myrar. Det mest slående med Hamra nationalpark tycker jag var tystnaden, det var så tyst att det nästan ringde och ekade i huvudet. Tänk om man kunde teleportera sig hit en timme om dagen för att få njuta av skogen och tystnaden, det skulle inte vara helt fel.

Fin natur var det också med skog med massor av skägglav och stora vida myrar som vandringsleden gick runt och över.

img_0497_01

img_0509_01

img_0525_01

img_0529_01

Häftigt?

Dagens lunchdiskussion på jobbet gick ungefär ut på att berätta minnen om när man jobbat över länge, hur många timmar i rad man som mest hade jobbat och hur sent man hade varit kvar på kontoret. Samtalet fördes fram av äldre (manliga) kollegor. Jag själv hade svårt att förstå hela poängen med diskussionen. Vad vill man uppnå genom denna diskussion? Ska vi andra tycka att ”Oj, vad häftigt att  ha jobbat 26 timmar i streck eller att ha varit kvar på kontoret tills folk kommer in nästa morgon”? Eller ska vi känna att vi inte gjort tillräckligt när vi bara jobbat 12 timmar i streck? Eller är syftet att visa att ”vi har minsann offrat mycket för jobbet, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Bara att ni vänjer er”?

Jag vet inte, men i min värld är det inte det minsta häftigt eller eftersträvansvärt att jobba sent. Det gör mig arg att normen om att offra allt för jobbet fortsätter att upprätthållas och skickas vidare till nya generationer. Men jag känner mig ganska ensam i min värld ibland…

(Och ja, jag försökte tidigt i diskussionen att opponera mig och hävda det orimliga i att jobba till kl 6 på morgonen men det var liksom lönlöst att försöka argumentera) Fortsätt läsa ”Häftigt?”

Du & jag eller tekniken?

Jag tycker mig se att det inom miljörörelsen idag finns två spår på hur man tycker att vi bör ställa om samhället så att det blir mer hållbart. Det ena bygger på en hög tilltro till tekniska framsteg och att vi snart kommer att uppfinna nya tekniska lösningar som kommer att göra att vi i princip kan fortsätta våra liv som vanligt. Det andra spåret bygger på att vi måste ändra våra livsvanor och omvärdera vilka behov vi har för att leva ett bra liv. För varje dag som går så blir jag mer och mer övertygad om att tekniken inte kommer att vara våran räddning, den kan kanske hjälpa oss att hitta lite smartare lösningar men samtidigt så uppfinner vi nya behov som vi måste tillgodose med en ny teknisk pryl och totalt sett har miljöbesparingen därmed ätits upp.

Som ett exempel så upptäckte vi när vi körde i skogarna i norra Dalarna och södra Härjedalen nu i helgen hur otroligt hårt skogen där är brukad. Mängder med kalhyggen och tallar planterade i långa likformiga rader där det är ganska uppenbart att den biologiska mångfalden kraftigt minskats. Det ger en otrolig insikt om att våra naturresurser är begränsade och att lösningen inte är att köra alla våra bilar på bränsle från skogen eller bygga alla våra hus i trä. Det vi måste göra är istället att minska vårt bilberoende och att nyttja de byggnader som redan finns bättre. Skogen (eller bristen på orörd urskog) är bara en av få saker där vi i Sverige kan se hur vårt sätt att leva tar sig uttryck i naturen, det mesta ligger gömt för våra ögon då både utvinning av naturresurser och mänsklig arbetskraft sker utomlands utanför vårt synfält.

Det är en ganska jobbig insikt att vi måste ändra oss själva och hur vi lever och inte bara kan förlita oss på att det nog snart uppfinns något som löser våra problem. Å andra sidan så tror jag många upplever en brist på mening i dagens samhälle och att ett samhälle som inser och respekterar naturresursernas begränsning kanske skulle kunna kännas mer meningsfullt och skänka hopp för framtiden om att de som kommer efter oss också kan leva bra och meningsfulla liv.

IMG_9138
Fiby urskog – så här kan skog se ut när naturen får sköta sig själv

Stickade handledsvärmare

Jag har stickat klart ett par handledsvärmare. Inte för att jag kanske behöver ett till par men det var ett lagom stort projekt att sticka när jag ledsnade på stickningen av min tröja som nu är upprepad…

Garn: Geilsk bomuld og uld

Stickor: 3,5 mm

Mönster: ”Lotta” ur boken Vantar för alla årstider

Jag stickade med 56 maskor per varv istället för 48 som det är i mönstret. Blev kanske något stort så 52 maskor kanske skulle vara perfekt.

img_0381

Fulufjällets nationalpark

I helgen var vi på en tvådagarstur i Sveriges södraste fjällområde – Fulufjällets nationalpark. Nationalparken ligger i nordvästra Dalarna och gränsar mot Norge. Fjället är uppbyggt av sandsten vilket skiljer det från den övriga svenska fjällkedjan.

Nationalparken var den mest välbesökta av de parker vi varit i trots att den (tycker vi) låg ganska otillgängligt och inte nära några större tätorter. De flesta verkade vandra till Njupeskärsfallet som är Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på 93 m (varför har jag inte fått lära mig det i skolan?) för när vi vek av från den leden så var vi i princip ensamma. Vi tältade en natt på fjället där vädret bjöd på dimma och mulet väder (vilket är väldigt bra fotoväder🙂 ) Färgerna var fantastiska med höstens färgskala i gult, brunt, orange, rött och grönt.

Sammanfattningsvis var det en nationalpark som hade sin egen särart och skilde sig från andra parker vi varit i. Kalfjäll fast ändå lite annorlunda än de mer nordliga fjällen eftersom det inte fanns några höga toppar. Det fanns också väldigt mycket mer vitmossa än det brukar finnas på kalfjället (kanske pga brist på renar?).

Det var som sagt bra fotoväder och därför kommer här mängder med vackra höstbilder!

img_0310

img_0319

img_0444

 

img_0331

img_0336

img_0347

img_0372

img_0417

img_0429

img_0481

img_0436

Att våga vara svag

Här kommer en text jag skrev för en vecka sedan men som inte blivit helt klar förrän nu:

När allt i livet funkar som det ska och vardagen rullar på tror man gärna att man lever opåverkad av samhället och samhällets värderingar. Jag har alltid trott att jag sett igenom och stått över alla de krav och förväntningar som samhället lägger på allas våra axlar. Att jag vetat bättre. Och ja, jag tycker fortfarande att jag vet bättre, att alla krav vi har på oss själva är helt orimliga. Det tycker jag, rent logiskt. Men inte känslomässigt och inte genom vad jag upplever.

Jag har tänkt att jag vet bättre än att hamna i Duktig-flicka-fällan. Men det är omöjligt att inte påverkas av det samhälle man lever i oavsett vad man tycker om det. I vårt individualistiska samhälle är det du själv som ska skapa dig det fantastiska drömlivet, du ska plugga hårt för att få bra betyg, vara snygg så att du blir accepterad, vara rolig och social så att du har ett stort kontaktnät, mingla, förbättra ditt CV, skaffa barn och hus, vara stresstålig och framförallt visa att du är lite bättre än alla andra. Det är detta vårt samhälle säger oss leder till lycka och framgång (vilket vi ju alla vill åt). Om du inte lyckas uppnå det där drömlivet så är det såklart ingen annans fel än ditt – hallå du hade ju alla möjligheter! Världen låg öppen för dig! Om du bara vill tillräckligt mycket så kommer drömlivet bli ditt. Med alla dessa krav på oss är det då så konstigt att vi ibland mår dåligt och skuldbelägger oss själva?

Rent logiskt tycker jag inte att det är konstigt att mina energireserver sinat. Jag fattar ju att den psykiska ansträngningen av att klara allt man normalt ska klara och samtidigt hantera två missfall och två års försök att bli gravid och få barn har tagit på krafterna, att jag har anledning att vara sliten. Jag fattar det. Men ändå så känns det som att det är mitt eget fel, att det är jag som är svag, att det är jag som har misslyckats. Misslyckats med det där perfekta drömlivet. Och att misslyckas det är ju det värsta du kan göra, är du inte produktiv och lycklig så räknas du inte. Då är du bara en del av alla de där jobbiga människorna som vi helst ignorerar i vår strävan att uppnå det perfekta drömlivet. Och jag vet att det är fel att det är så här, att det är helt orimligt att det är såhär. Men jag är en del av det samhälle jag lever i och jag påverkas av det – vare sig jag vill eller inte. Men nog borde det gå att skapa ett snällare, mindre konkurrensbaserat samhälle? Där alla har samma människovärde oavsett hur mycket eller lite hen kan bidra med.

Nu behöver ni inte bli oroliga för mig, jag försöker lyssna på mig själv och är/har därför varit sjukskriven på 50% de senaste veckorna för att samla på mig lite mer energi. För jag har sett vad som händer om man inte lyssnar, jag har sett kollegor hamna i den där berömda väggen och där vill jag inte hamna. Men jag tycker att det är viktigt att prata, skriva om och belysa även det som är jobbigt och det som är fel i samhället. Att våga visa att det där perfekta livet som man matas med på facebook varje dag inte är verkligt. Att våga visa sig svag och kunna känna att det är helt okej.

PS. Helgen har spenderats på vandring i två nationalparker(finns det någon bättre återhämtning?), uppdatering kommer när bilderna har gåtts igenom och redigerats.