Budgivning och väntan på bajsblöja

Gårdagen var en ganska underlig dag. Jag gick runt här hemma med en Alma som var ganska grinig och hoppades på att hon skulle bajsa (har inte bytt någon bajsblöja på 5 dagar vilket kanske var en av anledningarna till grinigheten…) samtidigt som det plingade till i mobilen av budgivning på vår lägenhet som vi håller på att sälja. Det var så vitt skilda fokus och sådana kontraster. Det ena ett bevis på hur sjukt bostadsmarknaden fungerar och jag får ju typ dåligt samvete av att någon ska betala massa pengar (dvs med största sannolikhet skuldsätta sig hos bankerna) för en lägenhet som ju är densamma som för 8 år sen när vi köpte men som nu tydligen är värd typ dubbelt så mycket. Det andra en insikt om vad som är verkligt viktigt här i livet, och det handlar inte om bostadsmarknaden… Tror nog nästan att jag blev gladare av att inatt äntligen få byta en bajsblöja än av att följa budgivningen.

Ibland känns det som att jag inte får något gjort fast jag ju egentligen får hur mycket som helst gjort, jag tar ju hand om lilla Alma vilket ju är en väldigt vettig sysselsättning. Men präglad(eller skadad?) av kraven på att alltid presetera på att alltid göra något, producera något så känns det ibland som att den äldsta mänskliga sysselsättningen att ta hand om ett litet barn inte skulle vara tillräckligt. När det egentligen är tvärtom, det jag gör nu är ju faktiskt oändligt mycket viktigare än det jag gör på jobbet.

Annonser

Galenskap?

Det är mycket som är konstigt i den här världen. Lyssnar på tal från Almedalen där budskapen är att de ekonomiska klyftorna och fattigdomen i Sverige ska bekämpas genom sänkta lägstalöner, att det är bara är fattigdomen som ska bekömpas inte rikedomen (som om inte jämlikhet innefattar båda begreppen).

Det är tydligen viktigt att också skapa jobb (som vi idag inte har något behov av och klarar oss bra utan) så att folk kan få fika, diskutera senaste säsongen av Skam med varandra och få semester. I DN läste jag för någon vecka sen att ett exempel på en sådan typ av jobb skulle vara att se till någons hus medan de är på utlandssemester, detta ska göras till en låg lön samtidigt som husägaren som är på utlandssemester får göra Rut-avdrag.

Det är också tydligen olagligt och straffbart att utan någon form av ekonomisk ersättning hjälpa en människa att återförenas med sina nära och kära. Bara för att de råkat befinna sig på olika sidor av våra mänskligt påhittade landsgränser.

I tidningen läser jag om att det i Japan forskas på att ta fram robotbin för att i framtiden pollinera våra grödor.

Jag tycker att hela världen verkar ha blivit totalt galen.

Mitt sunda förnuft säger mig att ekonomiska klyftor borde minskas genom sänkta högstalöner och höjda lägstalöner. Det resonerar som så att det kanske kan finns andra sätt för människor att finna gemenskap och fika tillsammans än att vara fast på en arbetsplats och till låg lön göra sådant arbete som egentligen inte behövs? Det frågar sig om det inte vore bättre att ändra jordbrukssystemet så att våra bin och humlor har en bättre chans att må bra är att lura oss själva med tron på att tekniken kan lösa allt?

Kanske är det jag som är galen. Men jag tror inte det, jag tror att det är världen som är galen.

Arbets- och tjänstesamhället

Det påstås ofta att framtiden ska bli hållbar genom att vi får mer och mer av ett tjänstesamhälle, dvs att den ekonomiska tillväxten ska komma från att vi konsumerar tjänster istället för materiella produkter. Även ny teknik påstås vara vår räddning genom att de produkter vi ändå konsumerar kommer att bli mycket effektivare än de är idag. Jag är övertygad om att vi med detta tänk lurar oss själva och därmed inte tar tag i den stora akuta frågan om hur välfärden ska säkras i ett samhälle som inte är beroende av ett ständigt ökande BNP.

Dels tror jag inte på frikopllingen av ekonomisk tillväxt från den produktion/uttag av naturresurser och det avfall/miljöpåverkan som det resulterar i. När vi gör något effektivare har vi en tendens att också konsumera något mer och den miljövinst vi hade äts därmed snabbt upp. Kort sagt det spelar ingen roll om bilarna blir 20% mer effektiva om vi som grupp samtidigt ökar antalet bilar som produceras/konsumeras i motsvarande eller högre takt.

Och någonstans går det en gräns för hur mycket tjänster som vi kan konsumera (och var kommer egentligen alla pengar som människor ska lägga på att konsumera tjänster ifrån?). Vi har redan inkluderat mer och mer av det som tidigare var obetalt hemmaarbete i arbetsmarknaden som att ta hand om gamla, städa, läsa läxor och mycket mycket mera och det säger sig självt att inte heller tjänstesektorn kan öka i all oändlighet. Framförallt ifrågasätter jag vad vi som människor vinner på att konsumera mer och mer tjänster? Till slut är vi helt reducerade till att bara vara konsumenter och har tappat all kunskap och förståelse för hur vi själva kan klara att göra grundläggande saker. För egen del så känns livet väldigt meningslöst om det bara går ut på att jobba åt någon annan för att få pengar för att kunna köpa tjänster för att utföra det jobb jag hade kunnat göra själv om jag inte hade behövt jobba så mycket, det känns liksom helt bakvänt. Med ett sådant upplägg tappar man tillfredsställelsen och kreativiteten i att kunna göra saker på egen hand, det skänker mening att ta hand om och fixa med saker i sin nära omgivning och vardag. Och jag tror det påverkar oss negativt socialt om vi så fort vi behöver hjälp med något måste betala för att få den tjänsten utförd. När pengar är inblandade skapar det inte samma samhörighet som att hjälpa människor i sin närhet utan att pengar är inblandade (vilket vi skulle ha tid till att göra mer om vi inte alla jobbade i tjänstesamhället med att utföra tjänster mot betalning åt människor vi inte känner…).

Jag finner det otroligt frustrerande att den stora frågan vi alla borde prata om ständigt undviks och förnekas, alla andra förbättringar vi kämpar med att göra för att minska vår klimatpåverkan blir liksom bara krusningar på ytan om vi inte tar itu med grundproblemet – ständigt ökade uttag av naturresurser på en ändlig planet är en helt omöjlig ekvation. Låt oss prata om det istället för att bara prata om hur ny teknik som tex elbilen ska lösa alla våra problem. Tekniken kommer inte att rädda oss.

Vårhelg

Mars har blivit april och våren verkar ha gjort sitt intåg på en gång. Jag inledde april med att ta en morgonpromenad i dimman/regnet som ju är fantastiskt väder för att ta fina fotografier i så kameran fick följa med på morgonpromenaden.

Efter det var jag på klädbytardag som Naturskyddsföreningen anordnande på massa olika platser i Sverige och lämnade in 6 st gamla klädesplagg jag inte längre använder och kom tillbaka med 4 ”nya” tröjor. Ett bra byte tycker jag, överskottet skänktes sedan vidare till Myrorna. Jag har inte kommit iväg tidigare år på klädbytardagen så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men det funkade överlag bra. Det var mycket folk så det var bra ruljans på vilket utbud som fanns, utbudet ändrades ju allt eftersom och var väldigt blandat. Både snyggt och fult, bra kvalitet och sämre kvalitet. Jag tycker konceptet är utmärkt, det förlänger ju klädernas livslängd innan de hamnar i soporna.

På kvällen var jag bjuden på tjejparty hemma hos en kompis. Jag kände i princip bara värdinnan och det här med att mingla med helt okända personer är verkligen inte min starka sida så jag var inte helt bekväm med situationen innan jag gick dit. Men det visade sig vara ett mycket trevligt gäng och kvällen blev en rolig tillställning där vi både fick höra en del uppträdanden, sjunga allsång, lära oss virka, blåsa ballonger och gå en kurs i hur man niger i olika delar av världen!

Söndagen blev årets första dag på kolonilotten där vi fixade en del inför kommande odlingssäsong, vädret var ju riktigt härligt med sol och varma vårvindar.

Sammanfattningsvis en mycket bra helg!

Klimatångest

Klimatångest. Ett ord som är på mångas läppar. Kanske kan det beskrivas som känslan att det känns svårare och svårare att känna meningsfullhet i vardagen och i detta samhälle? Känslan av att plötsligt ha genomskådat den fasad som samhället matat mig med att tro är meningen, som att allt bara varit ett påhitt och kanske känner jag mig i viss mån lurad? Vad är det för mening med att plugga hårt och mycket för att få ett eftertraktat välbetalt jobb om det jag gör inte känns meningsfullt? När det känns som att det mesta som försiggår i samhället bara bidrar till miljöförstörelse och så oändligt mycket arbete läggs ner på miljöförstörande verksamheter bara för att tillgodogöra behov vi blivit ilurade att vi har? Behöver vi verkligen en ny mobiltelefon, ett ny galleria, en resa till Thailand, ett nytt kök eller ett dyrt gymkort? Så mycket görs bara för att upprätthålla status qou när vi borde ställa oss frågan om det verkligen är det vi vill? Ekosystemen i världen står under ofantlig press och varje månad noteras värmerekord för planeten och ändå fortsätter vi bara som förut. Jag får inte ihop det, hur vi kollektivt kan blunda och skylla på andra. Hur ingen verkar våga se helheten, hur människor kan vara så tillfreds?

Jag har funderat en del kring drivkrafter, varför vi gör som vi gör? Hur mycket av det vi gör väljer vi egentligen själva? I mångt och mycket anpassar vi oss och gör omedvetet det vi förväntas göra. Med risk för att uppröra en del känslor eftersom diskussionen kring att flyga och resa runt världen verkar vara ömma tår för de flesta. Hur kan det komma sig att många verkar tycka att en resa utomlands är en rättighet? Sett ur ett större perspektiv så är det ju fullkomligt orimligt med 7 miljarder människor på jorden som dessutom ska hålla på att flyga kors och tvärs över jorden för att få avkoppling och uppleva vacker natur (samtidigt som resandet bidrar till förstörelse av just den vackra natur vi säger oss vilja uppleva). Vi borde satsa på att vara nöjda med det vi har i vår omgivning. Jag är till lika stor del en del av detta samhälle(den ekonomiskt privilegierade delen) och dess normer och har därmed rest och flugit alldeles för mycket. Har funderat på vad det var som fick oss att så väldigt gärna vilja resa till Nya Zeeland och till Japan och jag tror att det mycket handlade om att det var lite vad som förväntades, vi hade plötsligt den ekonomiska möjligheten och folk i vår omgivning (kollegor m.m.) i liknande situation hade gjort långa resor och långa resor ger status och blir ett samtalsämne. Jag är inte säker på att vi hade gjort samma val idag. Därmed inte sagt att både resan till Nya Zeeland och resan till Japan var dåliga, vi hade fantastiska veckor borta och fick uppleva en massa saker. Men jag är ganska säker på att vi hade kunnat få liknande upplevelser (eller helt annorlunda men därmed inte sagt sämre) på betydligt närmare håll.

 

Gratislunchen – eller varför det är så svårt att förstå att allting har ett slut

Jag har just läst ut boken Gratislunchen (eller varför det är så svårt att förstå att allting har ett slut) av Therese Uddenfeldt och den har väckt en massa tankar och reflektioner. Boken handlar om människans beroende av olja som är större än någonsin och hur våra samhällen kommer påverkas när vi når och passerar peak-oil.

Boken börjar med en uppmaning till tankeexperiment kring att jämföra känslan av att din ena hand värms av solen en solig sommardag med känslan av att du i din andra hand har en bit glödande kol. Detta illusterar skillnaden mellan direktverkande solenergi och lagrad solenergi och det blir genast uppenbart hur stor skillnaden i energiintensitet är mellan å ena sidan förnybar energi (direktverkande sol) och å andra sidan fossil energi (lagrad sol). Med tanke på att världens energianvändning till 86% kommer från fossila bränslen, som ju är lagrad solenergi som lagrats in under miljoner år, blir det uppenbart att det i princip inte är möjligt att ersätta den energimängden med den solenergi som strålar in på jorden under ett år. Vi har med andra ord gjort oss beroende av att ständigt använda upp ändliga naturresurser som inte går att återskapa.

Att vi som lever nu lever på ett sätt som kommer att vara omöjligt för kommande generationer är otroligt svårt att ta in och därför befinner sig världen i en enda stor förnekelseprocess med argument som att det kommer att komma någon ny teknik som kommer att bli våran räddning. Som Therese skriver i boken mycket bättre än jag kan uttrycka så är problemet med ny teknik att den i princip alltid innebär ett sämre energiförhållande, dvs för varje enhet satsad energi så får tillbaka mindre och mindre energi och någonstans når vi en punkt när det inte längre är värt att satsa energi eftersom vi i princip inte får tillbaka någonting mer än det vi satsade. Allt förklaras egentligen av termodynamikens lagar, energi kan inte förstöras utan endast omvandlas men när energin omvandlas och vi drar nytta av den så ökar oordningen (entropin) i systemet och energin blir mer utspridd (tex omvandlad till koldioxid i atmosfären som bidrar till en temperaturhöjning på jorden).

Det viktigast budskapet i boken tycker jag är just detta att vi kommer varje sig vi vill eller inte att behöva anpassa våra samhällen till en livsstil med minskade energiflöden (och därmed minskade uttag av naturresurser, minskad produktion/konsumtion och minskande ekonomier) och det vi borde ägna oss åt är att förbereda oss för hur vi ska klara detta på bästa möjliga sätt. För det är ingen hemlighet att det är en riktigt skrämmande tanke att vi kommer att vara fler människor som kommer behöva att dela på mindre resurser, hur gör vi det utan att det leder till krig och konflikter? Första steget måste i alla fall vara att komma ur förnekelsefasen och dit hoppas jag att världen snart kommer!

Snooza med mig

Jag tror att tid och vårt förhållande till tid är nyckeln till att hitta det hållbara samhället. Ett långsammare samhälle skulle vara hållbarare både ur ett socialt och ett ekologiskt perspektiv. Vi kan göra saker på ett sätt som inte skadar miljön men det tar längre tid. Det är för de allra flesta fullt möjligt att cykla istället för att åka bil och fullt möjligt att ta tåget på semesterresan istället för flyget men det tar betydligt längre tid. Men om vi friger mer tid genom att jobba mindre och tjäna mindre pengar så bör vi också ha relativt sett mer tid att tillgå vilket möjliggör en hållbarare livsstil.

På temat att ta cykeln istället för bilen kan jag tipsa om avsnitt 5 av podden ”Framtidsutsikter” där det visar sig att en velomobil enkelt kan ta dig från norra Norrland till Norrköping och tillbaka om du bara är inställd på att det tar längre tid än att ta bilen.

Också på temat tid och långsamhet avslutar jag med några briljanta textrader av Annika Norlin på senaste Säkert-skivan, ur låten ”Snooza”

Fem minuter till
snooza med mig,
Snooza med mig
Trots vad du säger är jag ganska säker på att ditt jobb kommer överleva utan dig
fem minuter till.

Tänk på alla andra
Alla som vill att du ska snooza
Nån måste va först
Nån måste gå i bräschen mot det här samhället
som kräver att man ska va så satans effektiv
Vi får skitliv
Tänk på oss
Tänk på mig