Häftigt?

Dagens lunchdiskussion på jobbet gick ungefär ut på att berätta minnen om när man jobbat över länge, hur många timmar i rad man som mest hade jobbat och hur sent man hade varit kvar på kontoret. Samtalet fördes fram av äldre (manliga) kollegor. Jag själv hade svårt att förstå hela poängen med diskussionen. Vad vill man uppnå genom denna diskussion? Ska vi andra tycka att ”Oj, vad häftigt att  ha jobbat 26 timmar i streck eller att ha varit kvar på kontoret tills folk kommer in nästa morgon”? Eller ska vi känna att vi inte gjort tillräckligt när vi bara jobbat 12 timmar i streck? Eller är syftet att visa att ”vi har minsann offrat mycket för jobbet, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Bara att ni vänjer er”?

Jag vet inte, men i min värld är det inte det minsta häftigt eller eftersträvansvärt att jobba sent. Det gör mig arg att normen om att offra allt för jobbet fortsätter att upprätthållas och skickas vidare till nya generationer. Men jag känner mig ganska ensam i min värld ibland…

(Och ja, jag försökte tidigt i diskussionen att opponera mig och hävda det orimliga i att jobba till kl 6 på morgonen men det var liksom lönlöst att försöka argumentera) Fortsätt läsa ”Häftigt?”

Börja-jobba-efter-semestern-råd

Vid denna tid på året strömmar råden om hur vi ska göra för att slippa börja-jobba-efter-semestern-ångest in från diverse tidiningar. Och det finns ju en större fråga att ställa då – borde vi inte förändra vardagen så att vi trivs under de 11 månader vi inte har semester snarare än att anpassa oss tillbaka från friheten? Bäst råd av alla ger i alla fall Roland Paulsen (som för övrigt skrivit böckerna”Vi bara lyder” och Arbetssamhället som jag kan rekommendera) i DN här i mitten av veckan. En text fullkomligt drypande av ironi och bitterhet och verkligen dragen till sin spets men fantastiskt underhållande, gillar särskilt råd 4:

”Om du periodvis tvivlar på det du gör, börja dagen med att se dig i spegeln och repetera orden ”mitt jobb efterfrågas av marknaden, alltså är det meningsfullt”. Affirmera tills du upplever en kittlande känsla i höger pannlob. Med tiden kommer hjärnan att ge upp.”

Som sagt en text dragen till sin spets (och kanske lite förbi) men ändå – kanske finns ett korn av sanning och igenkännande där någonstans?

Jobbet – människans räddning?

Just nu pågår Almedalsveckan på Gotland och jag ska väl erkänna att jag just nu känner mig allmänt less på allt vad politik heter, så jag har alltså inte tagit del av så mycket nyhetsrapportering därifrån. Jag hörde delar av Stefan Löfvens tal vilket får mig att reflektera över två saker.

För det första la han väldigt mycket vikt vid att betona Sverige som nation, om att vi svenskar är otroligt bra och att Sverige har skapat många framgångsrika företag m.m. Det är väl bra det men jag stör mig på fixeringen vid nation, hur det är en del av en ökad nationalism som liksom sakta och obemärkt smyger sig in från alla håll. Hur det plötsligt har blivit viktigare och viktigare vilken nation man tillhör, på vilken sida av Sveriges och EU:s gräns man råkar födas. Och det här med att vara stolt över att vara svensk (eller finsk eller italiensk eller vad det nu är) det har jag aldrig förstått, det går väl inte att vara stolt över var ens föräldrar bodde när man föddes? Jag har ju inte presterat något för att bli just svensk, det är bara en slump och tur att just jag föddes just här. Ska man vara stolt över något ska det väl vara pga av något man gjort? För mer läsning kring dessa tankar kan jag rekommendera detta inlägg från Birger Schlaug.

För det andra är det som alltid med Stefan Löfven en otrolig fokusering på jobbet. Det är jobbet som ska rädda människan, som ska ge vårat liv en mening. Vi ska få bekräftelse genom att jobba och tjäna pengar, genom att jobba blir vi framgångsrika. Och det är visserligen i dagens samhälle sant, att ha ett jobb är för individen otroligt viktigt på alla möjliga sätt. Men jag vill ifrågasätta att det promt måste vara genom att jobba som vi skapar oss en mening och ett människovärde? Vi ska väl jobba för att kunna leva och inte leva för att jobba? Och vem är det som bestämt vilka sysslor som räknas som ett jobb?Och nu kommer jag tillbaka till det jag skrivit om tidigare att vi måste börja ifrågasätta hur vi definierar oss själva och hur vi definierar framgång. Men det är så otroligt djupt rotat i oss att vi ska vara duktiga i skolan med syfte att såsmåningom få ett bra jobb med en bra lön att vi har svårt att välja andra parametrar än just vad vi jobbar med för att definiera oss själva och vad som är framgång. Kanske är verklig framgång något helt annat? Att vara mer med familjen? Att engagera sig idellt för att hjälpa andra? Att dela med sig av sin tid? Att leva med så litet ekologiskt fotavtryck som möjligt? Att våga påpeka det ohållbara i vår livsstil?

Det är svårt att börja prata med människor man inte känner utan att de första frågorna av slentrian blir ”Vad jobbar du med?” och ”Var bor du någonstans?” Kanske vore en intressantare fråga något i stil med ”Vad är du intresserad av/vad tycker du är viktigt?” eller ”Vad ägnar du dig åt som ger ditt liv mening och innehåll?” Och för vissa kanske svaret på det är samma som svaret på frågan ”Vad jobbar du med?” men det vågar jag nog påstå gäller bara för ett fåtal.

Vad är framgång?

Vad är egentligen framgång? Hur definierar vi framgång och varför gör vi det på det sättet? Vi har sedan barnsben blivit matade med att vi ska se upp till människor som ”blivit något”, som studerat och fått ett fint välavlönat jobb, som får umgås med kända människor, som kan köpa det finaste huset och åka på de häftigaste resorna. Det är dessa människor som är framgångsrika och vi har blivit matade med att det är dessa värden som vi ska eftersträva i livet. Det är klart att vi alla kämpar för att nå detta för vem vill inte bli framgångsrik? Problemet är bara att vi kanske helt har missförstått det där med vad som faktiskt är framgång.

För mig har det långsamt blivit tydligare att det är något helt annat som är framgång, något helt annat som jag vill eftersträva. Jag har börjat omvärdera min syn på världen och på människor omkring mig. För mig är det mer framgång att våga välja det sätt man vill leva på utan att bry sig så mycket om vad andra lägger för värdering i ens val. Framgång kan vara att välja bort, att ägna sig åt det man brinner för även om det innebär att kämpa och befinna sig långt från det samhället definierat som ”framgångsrikt”. Det är möjligt att jag befinner mig i någon form av 30-års-kris(den har i så fall pågått ganska länge nu…), men ska vi verkligen ägna så mycket av vår så dyrbara tid åt att jobba för att tjäna mer pengar för att kunna köpa mer prylar som inte gör oss lyckliga? Finns det inte något mer att eftersträva? Hur ska vi leva våra liv på bästa möjliga sätt? Vi är alla en del av samhället och måste såklart i viss mån anpassa oss till det samhälle vi lever i, men det betyder inte att saker måste vara på ett visst sätt ”för att det alltid har varit så”. Jag önskar att fler kunde ta sig tid till reflektion och göra fler aktiva val i livet (och det aktiva valet kan mycket väl vara att inte förändra något) för då tror jag att begreppet framgång sakta skulle ändra innebörd.

Jag har nu till våren skaffat mig 4 extra timmar per vecka till reflektion för nu jobbar jag 36 istället för 40 h per vecka. Och bara den lilla förändringen har varit så otroligt mycket mer normbrytande än vad jag kunnat ana. Att vara duktig, att prestera, att vara framgångsrik ligger så djupt rotat inom oss alla och inom mig att det är svårt att skaka av sig känslan av att fuska, av att inte vara framgångsrik och jag måste påminna mig själv om att jag gör det jag tror är bäst och helt enkelt ska strunta i vad andra tycker. Och 4 timmar extra per vecka att vara ute i naturen kan ju inte vara fel!

IMG_3897