Zero waste – problem med förpackningar

Det mesta avfall som genereras i vårat hushåll är olika typer av förpackningar. På ca 1,5-2 veckor fyller förpackningshögen upp en hel Ikea-kasse.

img_1218

På ett år blir det då totalt 35 ikeakassar vilket är en väldigt stor volym. Till stor del handlar det ju om att det enda sättet att köpa sin mat är så som den är förpackad, dvs i små förpackningar av främst plast och papper. Här finns det en enorm utvecklingspotential för livsmedelbranschen att minska mängden förpackningar och hur livsmedel säljs. Det absolut bästa sättet för att minska behovet av förpackningar är ju att odla sin egen mat men det är inte så många som idag har den möjligheten, i andra hand vore det bästa att köpa mat direkt från någon som odlar mat eftersom man då skulle kunna ha med egna återanvändningsbara förpackningar. I en storstad känns det dock inte realistiskt att alla människor ska köpa sin mat från lokala bönder (beroende på att antalet lokala bönder sannolikt är alldeles för lågt vilket är ett annat problem där mer småskalighet och mångfald i svenska jordbruket borde eftersträvas). Vad som däremot borde vara möjligt men som ännu inte finns i Stockholm är att butiker skulle kunna sälja många livsmedel på lösvikt. Visserligen krävs fortfarande någon form av förpackning från tillverkare till butik men det borde kunna lösas med stora förpackningar som i den bästa av världar dessutom kunde skickas tillbaka till tillverkaren när de är tomma för att fyllas på. I delar av Europa och nu även Malmö finns butiker som har detta koncept och där man kan ta med egna burkar till butiken för att fylla på med ny matvara, jag hoppas att detta koncept snart kommer till Stockholm!

Eftersom det är väldigt svårt att i dagsläget inte köpa mat i diverse förpackningar funderade jag för några veckor sedan efter att ha läst om en val som dött eftersom den svalt 30 plastpåsar att just plastpåsar från Ica/Coop borde vi ju i alla fall kunna leva utan. Efter att ha analyserat vad vi egentligen använder plastpåsar till kom jag fram till att de flesta används för att transportera matlådor i ryggsäcken fram och tillbaka till jobbet, ett fåtal används som soppåse för hushållsavfall men det handlar om kanske max en påse i månaden eftersom vi nu kan sortera matavfall. Lösningen på detta blev att köpa varsin ”matlådepåse” i tjockare plast som man kan skölja av och återanvända varje dag och två stycken tygpåsar för att ha när man handlar mat.

img_1214

Gällande tygpåsar så vill jag minnas att de kunde köpas på typ Ica eller Coop när jag var liten men så var inte fallet nu, jag var inne i ett flertal butiker utan att hitta någon tygpåse. Det slutade med att jag fick beställa över internet.

Just plast känns som att det används otroligt mycket och det problematiska med det är ju att det inte är nedbrytbart i naturen. Om en pappersförpackning hamnar i naturen så förmultnar den efter några år medan plast finns kvar och försvårar livet för andra djur som vi delar vår planet med. Och problematiken med mikroplaster i havet känns som att vi bara har börjat att nosa på och ännu inte förstått vidden av. Därför borde vi minska vår användning av plast.

För inspiration kring ”Zero waste” kan jag rekommendera att kolla in på bloggen Trash Is For Tossers där tjejen som har bloggen lyckats att bara få ihop en ganska liten burk med skräp på 4 år – imponerande!

Annonser

288 uppmaningar om att jag inte duger

I fredags gjorde jag en liten undersökning om hur mycket reklam vi utsätts för varje dag. Jag räknade hur många reklamannonser som jag såg under dagen, jag räknade inte med annonser för olika kulturevenemang och inte heller annonser i någon form av digital media (mobil, dator, tv) utan det enda som ingick i min räkning fanns antingen i tidningar jag läste eller som annonser i allmäna utrymmen, t.ex. tunnelbanan. Bara genom att läsa tidiningen på morgonen och sen åka tunnelabana fram och tillbaka till jobbet så kom jag upp i hela 288 annonser (samt ca 14 sidor annonser med lägenheter/hus till salu).

När jag tänker på vad annonserna egentligen vill förmedla så blir det som ett bevis på att vi lever i en ganska sjuk värld. 288 gånger blev jag i princip tillsagd att jag och mitt liv inte riktigt duger som vi är utan skulle bli lite bättre, lite mer perfekt och lite lyckligare om jag bara köpte den där prylen som det annonserades för. Jag blev bland annat uppmanad att köpa en ny bil, ny lägenhet, börja träna, köpa nya möbler, nya kläder, köpa trisslotter, göra olika typer av hälsotest, köpa godis, köpa ny telefon och nytt telefonabbonemang, ny väska, ny klocka, nya försäkringar, köpa vin och beställa resor till länder långt borta i världen. För heeregud jag får ju inte bara gå runt och tycka att jag är ganska nöjd med mina 5 år gamla kläder, min inbodda lägenhet och mina planer på att semestra inom Sveriges gränser i sommar. Jag får inte gå runt och vara nöjd, nä så kan vi ju inte ha det!

Och grejen är ju att det funkar och det är inte så konstigt. Det är inte så konstigt att vi människor inte kan stå emot det budskap som vi ständigt matas med, flera hundra gånger per dag, nämligen att köpa något för att känna oss som en lite mer lyckad version av oss själva. Och av just den anledningen måste problemet med överkonsumtion (och överproduktion) upp på den politiska agendan, ansvaret kan inte läggas på individen, ansvaret ska läggas på vårt gemensamma samhälle, vår gemensamma politik. Det är inte genom någon form av ”konsumentmakt” som grundproblemet kommer att lösas. Jag önskar att vi kunde sluta vara så individualistiska och istället för att kritisera och skuldbelägga individer kunde kritisera systemet, för först då kommer en verklig förändring att vara möjlig.

Ägd, eller Vad kostar det att ha det så bra som vi har det i Sverige?

Igår upptäckte jag att Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms föreställning ”Ägd” fanns att titta på på svtplay. Vi var och såg den live för ca ett år sedan men det var klart värt att se om den, har ni inte sett den så ta chansen! De tar sig an ämnet ekonomi/tillväxt med humor och en stor del allvar och lyfter frågor jag tycker alla politiker och medborgare borde ägna sin tankekraft åt. Grundfrågan lyder:

– Vad kostar det att ha det så bra som vi har det i Sverige?

I anslutning till denna fråga sägs många kloka ord som att ”billigt” egentligen inte finns, om det inte är vi som betalar hela kostnaden så är det någon annan eller något annat som gör det. Och kostnaden kan väldigt sällan räknas bara i kronor och ören.

Efter det följer en historiebeskrivning om hur Sverige efter andra världskriget blev ett rikt land och där planen som vi följt sedan dess för att bli rika har varit att hela tiden göra av med mer pengar och att hela tiden utgå ifrån och tro på att nästkommande år kommer att vara bättre än nuvarande år. Och så länge som alla tror på denna plan/saga så funkar det. Det dras även liknelser till att vi alla befinner oss i ett enda stort pyramidspel, för att toppen inte ska rasa så måste det hela tiden fyllas på ordentligt i botten. Och det har det gjort, mer och mer av det som tidigare inte ingick i lönearbetet (och därmed BNP och tillväxten) räknas nu dit. Det märks också i språket där vi inte längre är patienter utan istället kunder och där vi uppmuntras att ”investera” i våra relationer för att få dem att bli bra.

Men konstateras det också, en av kostnaderna med att ha det så bra som vi har det i Sverige/Västvärlden är att vi hela tiden måste vara missnöjda. Om människor helt plötsligt skulle vara nöjda med sina tjock-tv apparater och iphone3 så skulle pyramidspelet braka ihop. Vår plan bygger ju på att vi förutsätter att nästa år kommer att ekonomiskt vara ett bättre år än detta och slutar vi bidra till att hålla BNP uppe så tror vi inte längre på vår plan och korthuset rasar. Nöjda människor är alltså direkt livsfarligt för tillväxten. Detta är vårt stora dilemma. Kanske resoneras det så har korthuset redan brakat samman utan att vi har uppmärksammat det? Paralleller dras till Romarriket och andra mäktiga civilisationer som alla förr eller senare kollapsat. Vi tror kanske att en kollaps sker över en natt men för romarriket tog det många år innan kollapsen var fullbordad, förnekelsen och oförmågan att tyda de tecken som finns gör att människan inte inser att storhetstiden är över. Och nog finns det tecken på att vår kultur har passerat sin peak? (Vill man läsa mer om en eventuell kollaps av vår civilisation kan jag rekommendera boken ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut” av David Jonstad)

Föreställningen avslutas med att det konstateras att det finns två vägar att gå, antingen fortsätter vi som nu och har kul medan vi går under (vi kanske klarar oss men kostnaden riskerar att bli desto större för våra barn och barnbarn) eller så förändrar vi oss och börjar konsumindre istället för att fortsätta konsumera. Jag vet i alla fall vilken väg jag vill att världen ska ta.

Ta chansen, gå in på svtplay och titta på ”Ägd”

Pengar – The Moneyless Man

Alla har vi något förhållningssätt till pengar, vi kanske tycker oss ha för lite pengar, vi kanske tycker oss ha för mycket pengar, vi kanske undrar hur vi bäst ska hantera våra pengar? Jag undrar mycket över hur pengar i dagens finansiella värld egentligen skapas och vad pengar egentligen är? Som det är nu så verkar pengar (i form av siffror i olika datasystem) skapas ur tomma intet och deras värde verkar styras av våra förväntningar på hur framtiden ska bli. Detta tycker jag känns tämligen obegripligt. När det kommer till kritan så är det ju inte pengar man kan bokstavligt leva på (eller som Ronja och Birk uttrycker det, ”Silverklumpar är väl bra men man kan inte äta silverklumpar”), pengar har ett värde bara så länge våra förväntningar på dess värde hålls uppe. Skulle det bli kris och katastrof så är det nog betydligt mer värdefullt att ha tillgång till odlingsmark och rent vatten än att ha en viss mängd siffror på ett bankkonto, men detta verkar vara något som är lätt att glömma eller förneka.

Jag själv tycker mest att pengar är jobbigt, som det är nu så har jag mer pengar än jag behöver (att vissa har mycket mer pengar än de behöver och andra har alldeles för lite visar också på att det behövs en bättre fördelningspolitik/mer rättvisa löner men det tänkte jag inte diskutera nu). Jag kan verkligen inte förstå hur människor som redan har en massa pengar kan drivas att jobba vidare bara för att tjäna ännu mer pengar? Vad är meningen med att ha en massa pengar på hög? Varför ska man lägga sin tid och energi på att uppnå det? Återigen så bygger hela samhället på att mer och mer pengar ska vara i cirkulation vilket ju kan ses i att mer och mer av de arbeten i t.ex. hemmet som förut inte ingick i arbetsmarknaden nu ska försöka införlivas i arbetsmarknaden för att vi ”behöver” skapa fler jobb. Ur mitt perspektiv blir det orimligt att tänka att jag ska arbeta mer, tjäna mer pengar så att jag kan köpa diverse olika tjänster som då ska utförs av andra. Varför? Är det inte, ur ett mänskligt perspektiv, mer tillfredsställande att vi (löne)arbetar mindre och får tid att ta hand om varandra och våra hem själva? Det tycker jag känns mer meningsfullt.

På temat pengar, eller snarare att leva utan pengar, har jag i jul läst en intressant bok, The Moneyless man, som handlar en kille i Storbritannien som beslutar sig för att leva i ett år helt utan pengar. Han säger upp sitt bankkonto och flyttar ut i någon form av husvagn (som han fått gratis) till en gård där han får ställa sin husvagn i utbyte mot att han hjälper till med odlingar m.m. på gården. Det är intressant att följa hur han genom att lägga ner väldigt mycket tid (och leva utan en hel del av våra bekvämligheter) och att träffa och prata med människor lyckas att ta sig runt alla de problem som uppstår. Det är enligt mig att gå lite väl långt att leva helt utan pengar men boken bjuder på många intressanta reflektioner bland annat:

– Har vi när vi tror att vi kan köpa oss fria från allt slutat tro och lita till människans och vår egen inneboende förmåga att hjälpa varandra och fixa saker själva? En av lärdomarna i boken var att lita mer på människor.

– Många saker vi i vårt dagliga liv tar för givet, som ett varmt hus att bo i och vatten i kranen är egentligen inte alls självklara utan något vi borde uppskatta mer än vad vi gör.

– Vår överlevnad är, oavsett vad vi lurar oss själva att tro, helt beroende av naturen och fungerande ekosystem. Utan en fungerande natur som kan föda oss, ge oss rent vatten och naturresurser för att bygga hus m.m. så spelar det liksom ingen roll hur många siffror som snurrar runt i bankvärlden…

– Kanske är det så att vi borde omvärdera vår syn på olika sakers värde. Att det kan finnas billig mat och billiga kläder i våra butiker beror på att någon annan (människor i fattiga länder, naturen m.m.) betalar en stor del av priset. När man vet hur mycket jobb som krävs för att (utan oljeberoende maskiner) odla fram olika grönsaker förstår man också vad de borde kosta/vara värda.

För att avsluta detta smått förvirrade inlägg om pengar citerar jag slutorden eftersom de sammanfattar även min syn på samhället och framtiden:

”We cannot have fast cars, computers the size of credit cards, and modern conveniences, while simontaneosly having clean air, abundant rainforests, fresh drinking water, and a stabile climate. This generation can have one or the other, but not both. Humanity  must make a choice. Both have an opportunity cost. Gadetry or nature? Pick the wrong one and the next generation may have neither.”

Lite politiska reflektioner från veckan som gick

I veckan som gått har jag läst ett flertal intressanta/upprörande artiklar i DN hemma vid frukostbordet. Alla kopplar på något sätt till arbetsmarknad och en går lite djupare in i frågeställningar kring demokrati och goda värderingar och den dubbelmoral som finns kring det.

Till att börja med läste jag intervjun i DN med Svenskt näringsliv som lobbar för att införa så kallade ”enkla jobb” där personer förväntas arbeta till 75% lön utan kollektivavtal eller vidareutbildning. Att detta är något svensk näringsliv vill ha är inte så konstigt, det är väl klart att det är väldigt praktiskt att få ännu billigare arbetskraft att tillgå. De här jobben ska dock bara ges till personer utan gymnasieutbildning där stickkontroller ska göras för att säkerhetsställa att inte personer med högre utbildning fastnar i dessa arbeten. Bara denna uppdelning gör mig livrädd, det är alltså okej att utnyttja personer med begränsad utbildning (dvs. ofta invandrade svenskar) men viktigt att se till att personer med högre utbildning (dvs. ofta infödda svenskar) inte behöver jobba under dessa dåliga förutsättningar. Finns det något tydligare sätt att göra skillnad på människors värde? Bara det här med att utbildning automatiskt ska ge högre status och lön tycker jag också kan ifrågasättas. Varför har jag mycket högre lön än t.ex. en undersköterska? Hur kan vi godta sådana stora skillnader mellan den tid som människor lägger ner på att utföra ett arbete? Jag ser utvecklingen gå mot en ny underklass där människor behöver ha mer än ett heltidsjobb för att kunna försörja sig vilket på inga sätt är rimligt.

En annan artikel kopplar till problemen på arbetsmarknaden med att många (främst kvinnor) blir sjukskrivna. Detta vill regeringen åtgärda med att införa en ny yrkesgrupp, så kallade ”rehabiliteringskoordinatorer” som på något sätt ska hjälpa till att få redan sjukskrivna personer åter i arbete (för det har vi lärt oss är det enda som är viktigt). Visst dessa rehabiliteringskoordinatorer kommer säkert att hjälpa några personer i sin tillfriskning. Men det känns som en desperat åtgärd att införa en ny tjänst (med väldigt luddig och lång titel) istället för att satsa fullt ut på att åtgärda själva problemet – varför blir folk sjukskrivna till att börja med? Det kanske istället är förhållandena på arbetsmarknaden och på många arbetsplatser som behöver åtgärdas, det kanske är dit insatserna ska riktas?

Den mer filosofiska(och bästa) artikeln som jag idag läste i DN Kultur är skriven av Nina Björk och belyser den alltid närvarande dubbelmoralen i samhället. Vi säger oss värna om goda värderingar och att vi inte ska ställa människor mot varandra samtidigt som det är exakt det som hela det ekonomiska systemet gör. Människor ställs ständigt mot varandra på arbetsmarknad, i företagens ögon m.m. Vi säger en sak men i praktiken är det det motsatta som gäller. Även i fråga om makt och demokrati så kommer hon med väldigt talande resonemang:

”Ja, en utgångspunkt för den diskussionen är väl lämpligen begreppet makt: de människor som har makt att fatta beslut som på avgörande sätt påverkar andra människors liv och vardag bör vara demokratiskt valda och bör också kunna ställas till svars för sina beslut. Som Labourpolitikern Tony Benn uttryckte det 2001: ”Om du inte kan avsätta de människor som styr över dig, lever du inte i ett demokratiskt system”. Håller ni med om det? I så fall borde ni också hålla med om att vår demokrati i praktiken redan är kringskuren.”

Just detta känns efter Brexit och Trump som en otroligt viktig poäng. Många frågar sig hur det kunde hända men verkar ha svårt att se de större sammanhangen. Politikerföraktet ökar vilket kan bero på att politiker har mindre och mindre påverkansmöjlighet över hur samhället utvecklas, makten har flyttat bort från folken och de folkvalda i form av mer makt till stora multinationella företag (vilket är min viktigaste invändning mot frihandelsavtal som Ceta och TTIP). Om politiker, som är de som vi demokratiskt kan välja, inte längre kan påverka utvecklingen i samhället så har själva styrkan i demokratin urholkats och då är det kanske inte längre lika oförklarigt att demokrati inte ter sig lika värdefullt för en del människor? Eller som Nina själv sammanfattar:

”Oavsett om vi ser denna utveckling som hälsosam för ekonomin eller inte, borde vi kunna vara överens om att politikens roll inom ekonomin har minskat, det vill säga den demokratiskt valda makten i samhället har försvagats. Skulle man kunna tänka sig att om detta är vad som de facto har hänt så blir den höga värderingen av demokrati något mindre betydelsefull?”

Vill ni läsa och begrunda artiklarna jag refererar till så är det dessa tre som gäller:

Företagens bas varnar för ny underklass

Regeringen satser 2,9 miljarder på sjukskrivna

Artikel med Nina Björk

 

Deprimerande omvärld

Det är lätt att i tider som dessa bli politiskt deprimerad där fokus verkar ligga på att sparka på och skratta åt varandra istället för att lyssna på varandra. Där alla säger sig vilja stoppa klimatförändringarna men ingen tycks vilja prata om den avgörande frågan kring konsumtion och tillväxt som är den helt avgörande frågan för att åstadkomma verklig hållbarhet. Där politiker försöker vinna röster på att försöka upprätthålla ”status quo” vilket inte går så bra utan leder till att folk röstar på främlingfientliga partier som är de enda som lyckas presentera en vision om ett annat samhälle. En mycket skrämmande vision tycker jag och därför behöver övriga politiker presentera en alternativ vision, att bara värna om att behålla det vi har nu räcker inte. För att utmana de främlingsfientliga krafterna krävs något mer, en vision som människor kan tro på. Den gröna ideologin skulle mycket väl kunna presentera en sådan vision men det är det ingen som gör.

Jag hoppas att min förkylning ger med sig snart för jag börjar bli ganska less på att tillbringa dagarna hemma i soffan. En positiv sak med att vara hemma är att man hinner titta på mycket tv och jag har lyckats se två intressanta dokumentärer på svtplay som jag kan rekommendera, dels film om Edward Snowden som heter Citizenfour som var väldigt intressant och dels en dokumentär om dadaismen som jag såg idag. Otroligt fascinerande och en välbehövlig påminnelse om att vi människor som lever nu inte på något sätt ska tro att vi är de mest utvecklade eller de som tänker mest avancerade tankar. Kulturen vittnar om att  mycket klocka, spännande, provocerande och fascinerande tankar har tänkts även innan vi var födda. Kan vara värt att komma ihåg.

På temat politiskt deprimerande omvärld vill jag just nu bara förlora mig i Lalehs textrader som vackert framfördes på konsert för en vecka sen:

”vi sa: vi ska ta över
vi ska ta över världen
vi ska bli stora
vi ska bli mäktiga-a-a
och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
och vi ska aldrig skada
varandra mer

och vi ska slåss
ja, vi ska slåss mot Goliat
så tro på mig för jag vet att
du är modigast”

Ja, hur svårt ska det egentligen vara att leva i fred och harmoni med varandra och med naturen?

En trasig grep och ett systemfel

Efter drygt ett års användning har vår grep gått sönder på så sätt att en av ”tänderna” (vad är den korrekta benämningen?) blivit väldigt sned och pekar åt fel håll vilket gör grepen svår att använda.

Min första(och enda) tanke var ”Jaha, då måste vi åka och köpa en ny, vad jobbigt” tills Patrik påpekar att det inte borde vara så svårt att laga om man bara hade haft de rätta verktygen. Och då slår det mig hur sjukt det är att min första tanke är att kasta den vi har och köpa en ny. Jag tycker inte att det konstigt att min första tanke är så men det är helt sjukt att det är så vi blivit upplärda och helt sjukt att det faktiskt skulle kräva både mer av min tid och sannolikt mer av mina pengar att få grepen lagad än att åka och köpa en helt ny. Vilket resursslöseri!

Tänk om det i varje stad/by hade funnits en smed (och en skomakare, skräddare m.m.) dit man enkelt hade kunnat gå och få sin grep lagad istället för att kassera hela skaftet som jag gissar kommer eldas upp om man lämnar in den på återvinningsstationen. Metallen hoppas jag återvinns men frågan är väl om den först skickas runt hela jorden innan den smälts ner och omvandlas till något nytt som sen ska transporteras tillbaka hit. Jag påstår inte att allt var bättre förr, det finns mycket i dagens samhälle jag inte skulle vilja vara utan, men vissa saker vi tappat bort. Vi har kunnat glömma och tappa bort dessa saker pga att vi kunnat använda den ändliga energi som finns lagrad i kol och olja för att upprätthålla det komplexa system av transporter mm som krävs för att göra det möjligt för mig att enkelt köpa en ny grep på Bauhaus. Men oljan är ändlig och framförallt så förstör vi för oss själva genom att använda den och därför borde vi värdera upp de resurser (som tex min grep) som vi använder och inse vilket enormt arbete som ligger bakom produktionen av tex en ny grep. Men det skapar inga snabba pengar och ingen tillväxt att reparera grepar och därför blir det enligt marknadens logik inte gjort. Jag hävdar bestämt att vi borde lyssna på annat än marknaden då och då. Sunt förnuft till att börja med.

wp-1477420392889.jpg

wp-1477420452471.jpg