Jobbet – människans räddning?

Just nu pågår Almedalsveckan på Gotland och jag ska väl erkänna att jag just nu känner mig allmänt less på allt vad politik heter, så jag har alltså inte tagit del av så mycket nyhetsrapportering därifrån. Jag hörde delar av Stefan Löfvens tal vilket får mig att reflektera över två saker.

För det första la han väldigt mycket vikt vid att betona Sverige som nation, om att vi svenskar är otroligt bra och att Sverige har skapat många framgångsrika företag m.m. Det är väl bra det men jag stör mig på fixeringen vid nation, hur det är en del av en ökad nationalism som liksom sakta och obemärkt smyger sig in från alla håll. Hur det plötsligt har blivit viktigare och viktigare vilken nation man tillhör, på vilken sida av Sveriges och EU:s gräns man råkar födas. Och det här med att vara stolt över att vara svensk (eller finsk eller italiensk eller vad det nu är) det har jag aldrig förstått, det går väl inte att vara stolt över var ens föräldrar bodde när man föddes? Jag har ju inte presterat något för att bli just svensk, det är bara en slump och tur att just jag föddes just här. Ska man vara stolt över något ska det väl vara pga av något man gjort? För mer läsning kring dessa tankar kan jag rekommendera detta inlägg från Birger Schlaug.

För det andra är det som alltid med Stefan Löfven en otrolig fokusering på jobbet. Det är jobbet som ska rädda människan, som ska ge vårat liv en mening. Vi ska få bekräftelse genom att jobba och tjäna pengar, genom att jobba blir vi framgångsrika. Och det är visserligen i dagens samhälle sant, att ha ett jobb är för individen otroligt viktigt på alla möjliga sätt. Men jag vill ifrågasätta att det promt måste vara genom att jobba som vi skapar oss en mening och ett människovärde? Vi ska väl jobba för att kunna leva och inte leva för att jobba? Och vem är det som bestämt vilka sysslor som räknas som ett jobb?Och nu kommer jag tillbaka till det jag skrivit om tidigare att vi måste börja ifrågasätta hur vi definierar oss själva och hur vi definierar framgång. Men det är så otroligt djupt rotat i oss att vi ska vara duktiga i skolan med syfte att såsmåningom få ett bra jobb med en bra lön att vi har svårt att välja andra parametrar än just vad vi jobbar med för att definiera oss själva och vad som är framgång. Kanske är verklig framgång något helt annat? Att vara mer med familjen? Att engagera sig idellt för att hjälpa andra? Att dela med sig av sin tid? Att leva med så litet ekologiskt fotavtryck som möjligt? Att våga påpeka det ohållbara i vår livsstil?

Det är svårt att börja prata med människor man inte känner utan att de första frågorna av slentrian blir ”Vad jobbar du med?” och ”Var bor du någonstans?” Kanske vore en intressantare fråga något i stil med ”Vad är du intresserad av/vad tycker du är viktigt?” eller ”Vad ägnar du dig åt som ger ditt liv mening och innehåll?” Och för vissa kanske svaret på det är samma som svaret på frågan ”Vad jobbar du med?” men det vågar jag nog påstå gäller bara för ett fåtal.

Prylar juni

Här kommer dokumentation av flödet av prylar under juni månad, inga revolutionerande saker har hänt och det är väl alltså som det borde vara – ganska ointressant med prylar!

In

Blus (+1)
Top (+1)
Rådjursnät (+1)
Bok om padjelanta (+1)

Ut
Vinglas (-3)
Byrå (-1)

Ett liv utan klocka – är det möjligt?

Tid. Vad är egentligen tid? I vårt samhälle är tid det vi mäter med timvisare, minutvisare, sekundvisare ja till och med tiondelar och hundradelar mäts ibland. Klockan styr hur vi lever våra liv och en del av mig undrar – har det alltid varit så? Och jag kan inte låta bli att undra – hur vore det om klockan inte fanns? Det är ju bara i en kort sekund (se nu mäter jag tid igen…) i människans historia som vi så detaljerat mätt och levt efter exakta klockslag. Innan antar jag att det var solen i kombination med årstiderna som gav en uppfattning om tiden.
Jag själv är idag otroligt styrd av klockan. Den styr mitt liv (typ nu måste vi göra det här så vi hinner det innan kl x då vi måste göra det här). I konsultjobbet dokumenterar jag allt jag gör uppdelat i halvtimmar och allt ska tidrapporteras. Överallt är jag omgiven av klockor som jag rättar mig efter, i mobilen, i datorn, i väckarklockan, på spisen, på micron, i tunnelbanan, på skyltar inne i stan, i kameran m.m. Jag vet inte hur många gånger per dag som jag kollar vad klockan är, många är det i alla fall.

Jag försökte för några helger sen att inte kolla på någon klocka på hela helgen – jag misslyckades. Slutsatsen är helt enkelt att det inte går att komma undan informationen om vad klockan är om man inte helt isolerar sig. Tycker ändå att mitt försök var värdefullt eftersom det gav mig tillfälle att verkligen öva mig i att inte hela tiden planera dagen efter klockan. Det vore ett otroligt spännande experiment att under några dagar leva isolerat utan tillgång till någon klocka – hur skulle dygnsrytmen se ut? Får se om jag någon gång lyckas genomföra det experimentet.

Men nu är klockan mycket så det är dags att gå och sova… 🙂

Prylar in/ut under maj

Här kommer dokumentation av flödet av prylar under maj månad. Generellt har det inte hänt så jättemycket varken på det vi köpt resp. rensat ut. Största inköpet är väl att en ny mobiltelefon köpts eftersom den gamla gav upp.

In
Garn 100 g (+1)
Gångjärn verktygslåda (+2)
Mobiltelefon (+1)

Ut
Filt (-1)
Stickad tröja (-1)
Linne (-1)
Örngott (-1)

Filt och stickad tröja (ej egenstickad) skänktes till stadsmissionens second hand-butiker och linne och örngott slängdes eftersom de var väl använda och i princip började falla isär.

Att bryta normer

Ett inlägg som dykt upp i facebook-flöde då och då de senaste månaderna handlar om en undersökning om vad människor i slutet av livet önskar att de hade gjort annorlunda om de hade fått leva sitt liv igen. Det är ju fantastiskt att denna undersökning gjorts och vi borde alla som lever här och nu passa på och ta del av den visdom som förmedlas. Listan består av följande 5 punkter:

  1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv sant mot mig själv, inte livet som andra förväntade av mig.
  2. Jag önskar att jag inte jobbade så mycket.
  3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.
  4. Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner.
  5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare

Det känns som fem otroligt insiktsfulla punkter som vi alla borde försöka att alltid ha i bakhuvudet som någon form  av kompass i de beslut vi hela tiden ställs inför. Det finns tycker jag mycket sanning i punkt ett att leva sitt liv på ett sätt som känns rätt och sant mot sig själv och inte bara göra saker för att andra förväntar sig att det är så man ska göra. Denna punkt är nog den viktigaste men kanske också den svåraste. För att göra detta krävs att man till att börja med stannar upp och funderar på vad som är rätt för mig och vad är det som jag gör av bara farten bara för att ”det är så man gör”? När man väl börjar finna vad man själv tycker är rätt är det kanske inte alltid så lätt att ha mod och orka stå upp för sig själv och sina idéer. Att bryta mot normer kostar energi vilket inte är något man märker när man fortfarande befinner sig inom normen och följer strömmen men som blir tydligt om man gör annorlunda och börjar ifrågasätta. Varför är det så att folk blir provocerade av att jag gör andra val än de? Är det för att de tar mitt val som ett ifrågasättande också av deras val? För att de själva egentligen vill något annat än det de gör? Jag kan i alla fall rada upp en del saker i mitt liv som bryter normer och där jag ofta blir ifrågasatt:

  1. Jag är kvinna i en mansdominerad bransch (Nej- Sverige är inte jämställt ännu)
  2. Jag äter vegetariskt (Herregud vad detta ibland provocerar och leder till kommentarer, tänk om alla bara kunde få äta den mat som de mår bra av utan att behöva försvara sitt val hela tiden)
  3. Jag jobbar 90%. Man kan ju tycka att fyra timmar i veckan inte borde spela någon som helst roll för folk men det gör det.
  4. Jag väljer ofta att inte dricka alkohol (Leder till de väldigt mogna kommentarerna ”öh kom igen nu då – klart du ska ha”. Återigen – är det verkligen så svårt att hantera att alla får dricka vad de själva vill så kan man sen ha kul och umgås tillsammans?)
  5. Jag är med i Miljöpartiet vilket är nog för att provocera en hel del människor
  6. Vi har flyttat ut TV:n från vardagsrummet och har bara SVT Play och netflix
  7. Jag har helt tappat intresset för statusprylar som en snygg nyrenoverad lägenhet, nyaste tekniska prylarna, nya kläder m.m. vilket också ibland provocerar.

Det är en sak att fråga för att man är nyfiken och vill veta mer, det har jag inget emot. Det är det automatiska slentrianmässiga kommenterandet och ifrågasättandet av allt som skiljer sig 1 mm från normen som jag önskar lite mindre av.

Slutsatsen av detta inlägg är att vi alla borde jobba på att vara mer öppna och toleranta(gäller även mig själv) och vara mer välkomnande för folks olikheter. Och sist men inte minst borde vi våga ställa oss de viktiga frågorna om varför vi gör saker och ting så som vi gör dem – för att det är vad som förväntas av oss eller för att det är det vi i den givna situationen tycker är rätt beslut?