Samhälle/Livsstil – Sida 4

Häftigt?

Publicerat den 2016-09-23 av ÅsaLämna en kommentar

Dagens lunchdiskussion på jobbet gick ungefär ut på att berätta minnen om när man jobbat över länge, hur många timmar i rad man som mest hade jobbat och hur sent man hade varit kvar på kontoret. Samtalet fördes fram av äldre (manliga) kollegor. Jag själv hade svårt att förstå hela poängen med diskussionen. Vad vill man uppnå genom denna diskussion? Ska vi andra tycka att ”Oj, vad häftigt att ha jobbat 26 timmar i streck eller att ha varit kvar på kontoret tills folk kommer in nästa morgon”? Eller ska vi känna att vi inte gjort tillräckligt när vi bara jobbat 12 timmar i streck? Eller är syftet att visa att ”vi har minsann offrat mycket för jobbet, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Bara att ni vänjer er”?

Jag vet inte, men i min värld är det inte det minsta häftigt eller eftersträvansvärt att jobba sent. Det gör mig arg att normen om att offra allt för jobbet fortsätter att upprätthållas och skickas vidare till nya generationer. Men jag känner mig ganska ensam i min värld ibland…

(Och ja, jag försökte tidigt i diskussionen att opponera mig och hävda det orimliga i att jobba till kl 6 på morgonen men det var liksom lönlöst att försöka argumentera) Fortsätt läsa ”Häftigt?” →

Du & jag eller tekniken?

Publicerat den 2016-09-23 av ÅsaLämna en kommentar

Jag tycker mig se att det inom miljörörelsen idag finns två spår på hur man tycker att vi bör ställa om samhället så att det blir mer hållbart. Det ena bygger på en hög tilltro till tekniska framsteg och att vi snart kommer att uppfinna nya tekniska lösningar som kommer att göra att vi i princip kan fortsätta våra liv som vanligt. Det andra spåret bygger på att vi måste ändra våra livsvanor och omvärdera vilka behov vi har för att leva ett bra liv. För varje dag som går så blir jag mer och mer övertygad om att tekniken inte kommer att vara våran räddning, den kan kanske hjälpa oss att hitta lite smartare lösningar men samtidigt så uppfinner vi nya behov som vi måste tillgodose med en ny teknisk pryl och totalt sett har miljöbesparingen därmed ätits upp.

Som ett exempel så upptäckte vi när vi körde i skogarna i norra Dalarna och södra Härjedalen nu i helgen hur otroligt hårt skogen där är brukad. Mängder med kalhyggen och tallar planterade i långa likformiga rader där det är ganska uppenbart att den biologiska mångfalden kraftigt minskats. Det ger en otrolig insikt om att våra naturresurser är begränsade och att lösningen inte är att köra alla våra bilar på bränsle från skogen eller bygga alla våra hus i trä. Det vi måste göra är istället att minska vårt bilberoende och att nyttja de byggnader som redan finns bättre. Skogen (eller bristen på orörd urskog) är bara en av få saker där vi i Sverige kan se hur vårt sätt att leva tar sig uttryck i naturen, det mesta ligger gömt för våra ögon då både utvinning av naturresurser och mänsklig arbetskraft sker utomlands utanför vårt synfält.

Det är en ganska jobbig insikt att vi måste ändra oss själva och hur vi lever och inte bara kan förlita oss på att det nog snart uppfinns något som löser våra problem. Å andra sidan så tror jag många upplever en brist på mening i dagens samhälle och att ett samhälle som inser och respekterar naturresursernas begränsning kanske skulle kunna kännas mer meningsfullt och skänka hopp för framtiden om att de som kommer efter oss också kan leva bra och meningsfulla liv.

Fiby urskog – så här kan skog se ut när naturen får sköta sig själv

Att våga vara svag

Publicerat den 2016-09-18 av ÅsaLämna en kommentar

Här kommer en text jag skrev för en vecka sedan men som inte blivit helt klar förrän nu:

När allt i livet funkar som det ska och vardagen rullar på tror man gärna att man lever opåverkad av samhället och samhällets värderingar. Jag har alltid trott att jag sett igenom och stått över alla de krav och förväntningar som samhället lägger på allas våra axlar. Att jag vetat bättre. Och ja, jag tycker fortfarande att jag vet bättre, att alla krav vi har på oss själva är helt orimliga. Det tycker jag, rent logiskt. Men inte känslomässigt och inte genom vad jag upplever.

Jag har tänkt att jag vet bättre än att hamna i Duktig-flicka-fällan. Men det är omöjligt att inte påverkas av det samhälle man lever i oavsett vad man tycker om det. I vårt individualistiska samhälle är det du själv som ska skapa dig det fantastiska drömlivet, du ska plugga hårt för att få bra betyg, vara snygg så att du blir accepterad, vara rolig och social så att du har ett stort kontaktnät, mingla, förbättra ditt CV, skaffa barn och hus, vara stresstålig och framförallt visa att du är lite bättre än alla andra. Det är detta vårt samhälle säger oss leder till lycka och framgång (vilket vi ju alla vill åt). Om du inte lyckas uppnå det där drömlivet så är det såklart ingen annans fel än ditt – hallå du hade ju alla möjligheter! Världen låg öppen för dig! Om du bara vill tillräckligt mycket så kommer drömlivet bli ditt. Med alla dessa krav på oss är det då så konstigt att vi ibland mår dåligt och skuldbelägger oss själva?

Rent logiskt tycker jag inte att det är konstigt att mina energireserver sinat. Jag fattar ju att den psykiska ansträngningen av att klara allt man normalt ska klara och samtidigt hantera två missfall och två års försök att bli gravid och få barn har tagit på krafterna, att jag har anledning att vara sliten. Jag fattar det. Men ändå så känns det som att det är mitt eget fel, att det är jag som är svag, att det är jag som har misslyckats. Misslyckats med det där perfekta drömlivet. Och att misslyckas det är ju det värsta du kan göra, är du inte produktiv och lycklig så räknas du inte. Då är du bara en del av alla de där jobbiga människorna som vi helst ignorerar i vår strävan att uppnå det perfekta drömlivet. Och jag vet att det är fel att det är så här, att det är helt orimligt att det är såhär. Men jag är en del av det samhälle jag lever i och jag påverkas av det – vare sig jag vill eller inte. Men nog borde det gå att skapa ett snällare, mindre konkurrensbaserat samhälle? Där alla har samma människovärde oavsett hur mycket eller lite hen kan bidra med.

Nu behöver ni inte bli oroliga för mig, jag försöker lyssna på mig själv och är/har därför varit sjukskriven på 50% de senaste veckorna för att samla på mig lite mer energi. För jag har sett vad som händer om man inte lyssnar, jag har sett kollegor hamna i den där berömda väggen och där vill jag inte hamna. Men jag tycker att det är viktigt att prata, skriva om och belysa även det som är jobbigt och det som är fel i samhället. Att våga visa att det där perfekta livet som man matas med på facebook varje dag inte är verkligt. Att våga visa sig svag och kunna känna att det är helt okej.

PS. Helgen har spenderats på vandring i två nationalparker(finns det någon bättre återhämtning?), uppdatering kommer när bilderna har gåtts igenom och redigerats.

Börja-jobba-efter-semestern-råd

Publicerat den 2016-08-262016-09-23 av ÅsaLämna en kommentar

Vid denna tid på året strömmar råden om hur vi ska göra för att slippa börja-jobba-efter-semestern-ångest in från diverse tidiningar. Och det finns ju en större fråga att ställa då – borde vi inte förändra vardagen så att vi trivs under de 11 månader vi inte har semester snarare än att anpassa oss tillbaka från friheten? Bäst råd av alla ger i alla fall Roland Paulsen (som för övrigt skrivit böckerna”Vi bara lyder” och Arbetssamhället som jag kan rekommendera) i DN här i mitten av veckan. En text fullkomligt drypande av ironi och bitterhet och verkligen dragen till sin spets men fantastiskt underhållande, gillar särskilt råd 4:

”Om du periodvis tvivlar på det du gör, börja dagen med att se dig i spegeln och repetera orden ”mitt jobb efterfrågas av marknaden, alltså är det meningsfullt”. Affirmera tills du upplever en kittlande känsla i höger pannlob. Med tiden kommer hjärnan att ge upp.”

Som sagt en text dragen till sin spets (och kanske lite förbi) men ändå – kanske finns ett korn av sanning och igenkännande där någonstans?

Känslor av frihet och tacksamhet

Publicerat den 2016-07-28 av ÅsaLämna en kommentar

Så var vi då tillbaka i civilistationen efter ca 10 dagar ute på fjället då vi vandrat Padjelantaleden från Ritsem till Kvikkjokk samt en bonustur på en dag i Muddus nationalpark.

Vi har haft det fantastiskt bra! Vi har vandrat över vidsträckta fjällhedar, tältat brevid brusande forsar och kristallklara fjällsjöar och vandrat genom manshöga ormbunkar och blommor i Tarradalen. Vi har svettats och vi har frusit, vi har varit blöta och vi har varit trötta men vi har varit glada och nöjda.

Jag har funderat över vad det är för känslor som kommer när man får vara en längre tid ute i naturen och varför det är så otroligt befriande och lugnande att vara utomhus. En förklaring är att en fjällvistelse ger perspektiv, man har fullt upp med att tillgodose de verkliga behov man har, att vara lagom varm, få sova, vara mätt och vara torr (och helst inte alltför smutsig) så det finns inget utrymme över att fundera på eller irriteras över småproblem som annars finns i vardagen. Och känslan av att vara en liten liten del i den stora vida (fjäll)världen ger mig också ett lugn och en frid – tänk att just jag får vara en del av allt det vackra, att just jag får uppleva det magiskt vackra fjället och dessutom tillsammans med den jag älskar mest. Tacksamhet över att få finnas till och för allt som är mitt liv. Och känslan av frihet, när det inte finns så mycket som distraherar är det lättare att uppleva det som sker just här och nu, upptäckarlusten kommer tillbaka när man helst plötsligt har tid att upptäcka nya blommor man inte tidigare sett, och upptäcka hur kallt och klart vattnet är.

Sen ska i ärlighetens namn tilläggas att det inte alltid är så fantastiskt som jag beskrivit, ibland är det bara jättejobbigt för att man är trött och har gått långt, är hungrig eller bara vill komma fram till kvällens tältplats. Men de positiva känslorna överväger de negativa.