Så var vi då tillbaka i civilistationen efter ca 10 dagar ute på fjället då vi vandrat Padjelantaleden från Ritsem till Kvikkjokk samt en bonustur på en dag i Muddus nationalpark.

Vi har haft det fantastiskt bra! Vi har vandrat över vidsträckta fjällhedar, tältat brevid brusande forsar och kristallklara fjällsjöar och vandrat genom manshöga ormbunkar och blommor i Tarradalen. Vi har svettats och vi har frusit, vi har varit blöta och vi har varit trötta men vi har varit glada och nöjda.

Jag har funderat över vad det är för känslor som kommer när man får vara en längre tid ute i naturen och varför det är så otroligt befriande och lugnande att vara utomhus. En förklaring är att en fjällvistelse ger perspektiv, man har fullt upp med att tillgodose de verkliga behov man har, att vara lagom varm, få sova, vara mätt och vara torr (och helst inte alltför smutsig) så det finns inget utrymme över att fundera på eller irriteras över småproblem som annars finns i vardagen. Och känslan av att vara en liten liten del i den stora vida (fjäll)världen ger mig också ett lugn och en frid – tänk att just jag får vara en del av allt det vackra, att just jag får uppleva det magiskt vackra fjället och dessutom tillsammans med den jag älskar mest. Tacksamhet över att få finnas till och för allt som är mitt liv. Och känslan av frihet, när det inte finns så mycket som distraherar är det lättare att uppleva det som sker just här och nu, upptäckarlusten kommer tillbaka när man helst plötsligt har tid att upptäcka nya blommor man inte tidigare sett, och upptäcka hur kallt och klart vattnet är.

Sen ska i ärlighetens namn tilläggas att det inte alltid är så fantastiskt som jag beskrivit, ibland är det bara jättejobbigt för att man är trött och har gått långt, är hungrig eller bara vill komma fram till kvällens tältplats. Men de positiva känslorna överväger de negativa.