Dagens lunchdiskussion på jobbet gick ungefär ut på att berätta minnen om när man jobbat över länge, hur många timmar i rad man som mest hade jobbat och hur sent man hade varit kvar på kontoret. Samtalet fördes fram av äldre (manliga) kollegor. Jag själv hade svårt att förstå hela poängen med diskussionen. Vad vill man uppnå genom denna diskussion? Ska vi andra tycka att ”Oj, vad häftigt att  ha jobbat 26 timmar i streck eller att ha varit kvar på kontoret tills folk kommer in nästa morgon”? Eller ska vi känna att vi inte gjort tillräckligt när vi bara jobbat 12 timmar i streck? Eller är syftet att visa att ”vi har minsann offrat mycket för jobbet, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Bara att ni vänjer er”?

Jag vet inte, men i min värld är det inte det minsta häftigt eller eftersträvansvärt att jobba sent. Det gör mig arg att normen om att offra allt för jobbet fortsätter att upprätthållas och skickas vidare till nya generationer. Men jag känner mig ganska ensam i min värld ibland…

(Och ja, jag försökte tidigt i diskussionen att opponera mig och hävda det orimliga i att jobba till kl 6 på morgonen men det var liksom lönlöst att försöka argumentera)