Just nu pågår Almedalsveckan på Gotland och jag ska väl erkänna att jag just nu känner mig allmänt less på allt vad politik heter, så jag har alltså inte tagit del av så mycket nyhetsrapportering därifrån. Jag hörde delar av Stefan Löfvens tal vilket får mig att reflektera över två saker.
För det första la han väldigt mycket vikt vid att betona Sverige som nation, om att vi svenskar är otroligt bra och att Sverige har skapat många framgångsrika företag m.m. Det är väl bra det men jag stör mig på fixeringen vid nation, hur det är en del av en ökad nationalism som liksom sakta och obemärkt smyger sig in från alla håll. Hur det plötsligt har blivit viktigare och viktigare vilken nation man tillhör, på vilken sida av Sveriges och EU:s gräns man råkar födas. Och det här med att vara stolt över att vara svensk (eller finsk eller italiensk eller vad det nu är) det har jag aldrig förstått, det går väl inte att vara stolt över var ens föräldrar bodde när man föddes? Jag har ju inte presterat något för att bli just svensk, det är bara en slump och tur att just jag föddes just här. Ska man vara stolt över något ska det väl vara pga av något man gjort? För mer läsning kring dessa tankar kan jag rekommendera detta inlägg från Birger Schlaug.
För det andra är det som alltid med Stefan Löfven en otrolig fokusering på jobbet. Det är jobbet som ska rädda människan, som ska ge vårat liv en mening. Vi ska få bekräftelse genom att jobba och tjäna pengar, genom att jobba blir vi framgångsrika. Och det är visserligen i dagens samhälle sant, att ha ett jobb är för individen otroligt viktigt på alla möjliga sätt. Men jag vill ifrågasätta att det promt måste vara genom att jobba som vi skapar oss en mening och ett människovärde? Vi ska väl jobba för att kunna leva och inte leva för att jobba? Och vem är det som bestämt vilka sysslor som räknas som ett jobb?Och nu kommer jag tillbaka till det jag skrivit om tidigare att vi måste börja ifrågasätta hur vi definierar oss själva och hur vi definierar framgång. Men det är så otroligt djupt rotat i oss att vi ska vara duktiga i skolan med syfte att såsmåningom få ett bra jobb med en bra lön att vi har svårt att välja andra parametrar än just vad vi jobbar med för att definiera oss själva och vad som är framgång. Kanske är verklig framgång något helt annat? Att vara mer med familjen? Att engagera sig idellt för att hjälpa andra? Att dela med sig av sin tid? Att leva med så litet ekologiskt fotavtryck som möjligt? Att våga påpeka det ohållbara i vår livsstil?
Det är svårt att börja prata med människor man inte känner utan att de första frågorna av slentrian blir ”Vad jobbar du med?” och ”Var bor du någonstans?” Kanske vore en intressantare fråga något i stil med ”Vad är du intresserad av/vad tycker du är viktigt?” eller ”Vad ägnar du dig åt som ger ditt liv mening och innehåll?” Och för vissa kanske svaret på det är samma som svaret på frågan ”Vad jobbar du med?” men det vågar jag nog påstå gäller bara för ett fåtal.
Tankedjungeln 