Författare: Åsa

Det mesta avfall som genereras i vårat hushåll är olika typer av förpackningar. På ca 1,5-2 veckor fyller förpackningshögen upp en hel Ikea-kasse.

På ett år blir det då totalt 35 ikeakassar vilket är en väldigt stor volym. Till stor del handlar det ju om att det enda sättet att köpa sin mat är så som den är förpackad, dvs i små förpackningar av främst plast och papper. Här finns det en enorm utvecklingspotential för livsmedelbranschen att minska mängden förpackningar och hur livsmedel säljs. Det absolut bästa sättet för att minska behovet av förpackningar är ju att odla sin egen mat men det är inte så många som idag har den möjligheten, i andra hand vore det bästa att köpa mat direkt från någon som odlar mat eftersom man då skulle kunna ha med egna återanvändningsbara förpackningar. I en storstad känns det dock inte realistiskt att alla människor ska köpa sin mat från lokala bönder (beroende på att antalet lokala bönder sannolikt är alldeles för lågt vilket är ett annat problem där mer småskalighet och mångfald i svenska jordbruket borde eftersträvas). Vad som däremot borde vara möjligt men som ännu inte finns i Stockholm är att butiker skulle kunna sälja många livsmedel på lösvikt. Visserligen krävs fortfarande någon form av förpackning från tillverkare till butik men det borde kunna lösas med stora förpackningar som i den bästa av världar dessutom kunde skickas tillbaka till tillverkaren när de är tomma för att fyllas på. I delar av Europa och nu även Malmö finns butiker som har detta koncept och där man kan ta med egna burkar till butiken för att fylla på med ny matvara, jag hoppas att detta koncept snart kommer till Stockholm!

Eftersom det är väldigt svårt att i dagsläget inte köpa mat i diverse förpackningar funderade jag för några veckor sedan efter att ha läst om en val som dött eftersom den svalt 30 plastpåsar att just plastpåsar från Ica/Coop borde vi ju i alla fall kunna leva utan. Efter att ha analyserat vad vi egentligen använder plastpåsar till kom jag fram till att de flesta används för att transportera matlådor i ryggsäcken fram och tillbaka till jobbet, ett fåtal används som soppåse för hushållsavfall men det handlar om kanske max en påse i månaden eftersom vi nu kan sortera matavfall. Lösningen på detta blev att köpa varsin ”matlådepåse” i tjockare plast som man kan skölja av och återanvända varje dag och två stycken tygpåsar för att ha när man handlar mat.

Gällande tygpåsar så vill jag minnas att de kunde köpas på typ Ica eller Coop när jag var liten men så var inte fallet nu, jag var inne i ett flertal butiker utan att hitta någon tygpåse. Det slutade med att jag fick beställa över internet.

Just plast känns som att det används otroligt mycket och det problematiska med det är ju att det inte är nedbrytbart i naturen. Om en pappersförpackning hamnar i naturen så förmultnar den efter några år medan plast finns kvar och försvårar livet för andra djur som vi delar vår planet med. Och problematiken med mikroplaster i havet känns som att vi bara har börjat att nosa på och ännu inte förstått vidden av. Därför borde vi minska vår användning av plast.

För inspiration kring ”Zero waste” kan jag rekommendera att kolla in på bloggen Trash Is For Tossers där tjejen som har bloggen lyckats att bara få ihop en ganska liten burk med skräp på 4 år – imponerande!

I fredags gjorde jag en liten undersökning om hur mycket reklam vi utsätts för varje dag. Jag räknade hur många reklamannonser som jag såg under dagen, jag räknade inte med annonser för olika kulturevenemang och inte heller annonser i någon form av digital media (mobil, dator, tv) utan det enda som ingick i min räkning fanns antingen i tidningar jag läste eller som annonser i allmäna utrymmen, t.ex. tunnelbanan. Bara genom att läsa tidiningen på morgonen och sen åka tunnelabana fram och tillbaka till jobbet så kom jag upp i hela 288 annonser (samt ca 14 sidor annonser med lägenheter/hus till salu).

När jag tänker på vad annonserna egentligen vill förmedla så blir det som ett bevis på att vi lever i en ganska sjuk värld. 288 gånger blev jag i princip tillsagd att jag och mitt liv inte riktigt duger som vi är utan skulle bli lite bättre, lite mer perfekt och lite lyckligare om jag bara köpte den där prylen som det annonserades för. Jag blev bland annat uppmanad att köpa en ny bil, ny lägenhet, börja träna, köpa nya möbler, nya kläder, köpa trisslotter, göra olika typer av hälsotest, köpa godis, köpa ny telefon och nytt telefonabbonemang, ny väska, ny klocka, nya försäkringar, köpa vin och beställa resor till länder långt borta i världen. För heeregud jag får ju inte bara gå runt och tycka att jag är ganska nöjd med mina 5 år gamla kläder, min inbodda lägenhet och mina planer på att semestra inom Sveriges gränser i sommar. Jag får inte gå runt och vara nöjd, nä så kan vi ju inte ha det!

Och grejen är ju att det funkar och det är inte så konstigt. Det är inte så konstigt att vi människor inte kan stå emot det budskap som vi ständigt matas med, flera hundra gånger per dag, nämligen att köpa något för att känna oss som en lite mer lyckad version av oss själva. Och av just den anledningen måste problemet med överkonsumtion (och överproduktion) upp på den politiska agendan, ansvaret kan inte läggas på individen, ansvaret ska läggas på vårt gemensamma samhälle, vår gemensamma politik. Det är inte genom någon form av ”konsumentmakt” som grundproblemet kommer att lösas. Jag önskar att vi kunde sluta vara så individualistiska och istället för att kritisera och skuldbelägga individer kunde kritisera systemet, för först då kommer en verklig förändring att vara möjlig.