288 uppmaningar om att jag inte duger

I fredags gjorde jag en liten undersökning om hur mycket reklam vi utsätts för varje dag. Jag räknade hur många reklamannonser som jag såg under dagen, jag räknade inte med annonser för olika kulturevenemang och inte heller annonser i någon form av digital media (mobil, dator, tv) utan det enda som ingick i min räkning fanns antingen i tidningar jag läste eller som annonser i allmäna utrymmen, t.ex. tunnelbanan. Bara genom att läsa tidiningen på morgonen och sen åka tunnelabana fram och tillbaka till jobbet så kom jag upp i hela 288 annonser (samt ca 14 sidor annonser med lägenheter/hus till salu).

När jag tänker på vad annonserna egentligen vill förmedla så blir det som ett bevis på att vi lever i en ganska sjuk värld. 288 gånger blev jag i princip tillsagd att jag och mitt liv inte riktigt duger som vi är utan skulle bli lite bättre, lite mer perfekt och lite lyckligare om jag bara köpte den där prylen som det annonserades för. Jag blev bland annat uppmanad att köpa en ny bil, ny lägenhet, börja träna, köpa nya möbler, nya kläder, köpa trisslotter, göra olika typer av hälsotest, köpa godis, köpa ny telefon och nytt telefonabbonemang, ny väska, ny klocka, nya försäkringar, köpa vin och beställa resor till länder långt borta i världen. För heeregud jag får ju inte bara gå runt och tycka att jag är ganska nöjd med mina 5 år gamla kläder, min inbodda lägenhet och mina planer på att semestra inom Sveriges gränser i sommar. Jag får inte gå runt och vara nöjd, nä så kan vi ju inte ha det!

Och grejen är ju att det funkar och det är inte så konstigt. Det är inte så konstigt att vi människor inte kan stå emot det budskap som vi ständigt matas med, flera hundra gånger per dag, nämligen att köpa något för att känna oss som en lite mer lyckad version av oss själva. Och av just den anledningen måste problemet med överkonsumtion (och överproduktion) upp på den politiska agendan, ansvaret kan inte läggas på individen, ansvaret ska läggas på vårt gemensamma samhälle, vår gemensamma politik. Det är inte genom någon form av ”konsumentmakt” som grundproblemet kommer att lösas. Jag önskar att vi kunde sluta vara så individualistiska och istället för att kritisera och skuldbelägga individer kunde kritisera systemet, för först då kommer en verklig förändring att vara möjlig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s