När jag för knappt 2 veckor sen var på biblioteket för att låna en bok fick jag syn på en annan bok, ”Det som en gång var”, skriven av Helena Granström som jag då impulslånade, jag hade läst en recension av den tidigare och tyckte att den verkade intressant.

Boken har fängslat mig och den lästes ut snabbt (med mina mått mätt). I boken varvas upplevelse av en fjällvandring med tankar och filosofier kring vad det innebär att vara människa och hur den kultur vi lever i präglar oss och om vår kultur verkligen tillgodoser våra mänskliga behov?

Jag kan tycka att tankarna och resonemangen kanske är lite väl dystopiska men kanske behöver de vara det för att vara så effektfulla. Boken handlar om att vi i vår teknikintensiva kultur har tappat kontakten och förståelsen/respekten/närheten/symbiosen med naturen som är och alltid har varit grunden för vår existens. Den väcker många frågeställningar som i vår kultur inte får ställas och som vi helst inte vill veta av.

”Under detta förtingligande existerar inga värden andra än de abstrakta. Skogens värde är inte skogen, utan dess funktions som råvara, behållare för biologisk mångfald eller plats för mänsklig rekreation. Jag vill vara tydlig: Argumentet för att inte utrota vargen är vargen. Argumentet för att inte utrota fjällräv och isbjörn är fjällräv och isbjörn. Argumentet för att låta rynkskinn, gransticka, lappmes och vitryggig hackspett leva, är rynkskinn, gransticka, lappmes och vitryggig hackspett.”

Just tankesättet att alla andra arter bara finns till för att tillgodose våra behov är ett tankesätt värt att ifrågasätta tycker jag. Är det inte lite hybris av oss att se allt som att det finns till bara för att vi ska kunna ta tillvara på det som resurser, kanske finns andra värden i sig själv bortom oss människor och det vi förmår tänka. Och har vi som högst upp i näringskedjan någon extra skyldighet gentemot andra arter?

”Tabut kring att ifrågasätta civilisationen som enda möjlighet sätter tydliga gränser för miljöaktivismens rörelsefrihet. Man kan ifrågasätta fabrikernas utsläpp, men inte fabrikerna; exploateringen av särskilt värdefulla miljöer, men inte exploateringen i sig.”

Just detta känns otroligt aktuellt och även tillämpbart på vårt ekonomiska system. Att överhuvudtaget ifrågasätta evig tillväxt (dvs evig ökad exploatering) är väldigt tabubelagt. Det upplevs i vår kultur fullständigt naivt att tro att ett annat system är möjligt men inte naivt att tro på att exponentiellt ökade uttag av naturresurser på en ändlig planet är möjligt. Jag tycker att vi lurar oss själva och inte vågar ifrågasätta och diskutera, är det inte bättre att börja förändringen nu under kontrollerade former än att vänta på en fullständig kollaps? För om det är något de allra flesta är överens om är det att ingenting kan växa exponentiellt i en evighet.

”Min kultur anstränger sig till det yttersta – har den lyckats? – för att övertyga oss om att människan, flexibel och anpassningsbar, är undantaget från övriga arters bundenhet till sina evolutionära förutsättningar. Den anstränger sig till det yttersta för att övertyga oss om att ingenting sådant som biologiskt givna förväntningar på omvärlden existerar hos människan. Min kultur medvetandegör problemet med att stänga in höns i burar, men inte med att stänga in människor i skolor, i bilar, vid skrivbord på kontor. För täta populationer i stior, stall och akvarier kan ge upphov till stress och aggressivitet, men att extrapolera sådana iakttagelser till exempelvis människan i stadsmiljö vore, förstår vi, befängt”

Intressanta tankar som tål att funderas på. Jag tror dock att det hållbara framtida samhället och kulturen kommer att innehålla både städer och ett väl utvecklat kunskapssamhälle men jag tror att vi kommer att behöva ifrågasätta och ändra vår livsstil till en som förbrukar väldigt mycket mindre resurser. Och jag tror att det är möjligt.

”Den kultur som format mig ser inte naturen som subjekt. Om jag hör träden tala till mig, om jag tror att ormvråken som just landande intill mig har ett ärende, om jag hör längtan i storlommens rop, kan min kultur försäkra mig om att jag felaktigt har förmänskligat dessa varelser, att jag har tillskrivit dem en vilja och en riktning som i själva verket bara är min egen. Även om det är sant vet jag inte om det gör någon skillnad: meningen finns där, oavsett om den uppstår i det främmande, eller först när det främmande möter min blick. Att se sig själv i omgivningen är den enda möjliga grunden för empati. Det enda sättet att kunna se den andre som geniunt annan, är att på samma gång kunna se det som förenar oss.”

Avslutningsvis är mitt intryck att boken är klart läsvärd och har många intressanta skildringar och resonemang som får en att börja ifrågasätta och tänka. Jag håller inte alltid med om allt som tas upp i boken men det är nyttigt att ifrågasätta och testa sina ståndpunkter då och då och få nya infallsvinklar.

Ps. Boken går utmärkt att låna på bibliotek så lipper du köpa den om du vill läsa.