Med detta vill jag skicka en liten hyllning till den generation människor som föddes för knappt 100 år sedan (och säkert generationerna innan också men de vet jag inte så mycket om…) och som säkerligen fick utstå mycket hån för sitt sparande och tillvaratagande av all mat, för sitt lappande och lagande när vi i senare generationer hånade och sa att det var billigare och enklare att köpa nytt. De visste något som vi tycks ha glömt bort nämligen värdet av saker. Både det ekonomiska men också insikten om arbetet och processen som låg bakom att få fram varan (om det så var matvaror eller möbler m.m.). Vi borde ha lyssnat bättre och insikten/kunskapen borde aldrig fått falla i glömska. För mig blir det mer och mer självklart att man inte kan slänga mat som blir över, det är ju ett fruktansvärt resursslöseri och det har vi verkligen inte råd med på denna planet. Jag önskar också att vi tar oss tillbaka till tankesättet att köper man tex ett bord så köper man ett bord som sedan ska hålla, helst hela livet och gärna lite till. Och när går skorna sönder så borde vi gå till skomakaren inte till skobutiken och köpa nya enligt devisen ”köp 3 par betala för 2”.

Huruvida denna insikt är kopplad till att jag plötligt insett vilket jobb som krävs för att odla sin egen mat eller inte vet jag inte. Det har i alla fall krävts en hel del jobb för att förvandla den nyskaffade kolonilotten från ett ogräsland med maskrosor och kirskål till att den nu till kanske hälften är uppgrävd och vi har planterat potatis, lök, morötter och rabarber 🙂