Ja, som sagt gifter man sig uppe på ett fjäll så måste det väl kompenseras med vistelse djupt nere i berget! Igår åkte vi framåt eftermiddagen upp mot Sala, trots lite envisa förkylningar på ingång, och var framme vid 16-tiden. Vi hann med att få ett vanligt rum på STF-vandrarhemmet vid gruvan och sen ta en promenad i gruvområdet i det fina skymningsljuset

Vandrarhemmet var för övrigt också jättefint, ett nästan 100 år gammalt trähus som hade renoverats men ändå hade kvar mycket av det gamla, tex spisen i köket. Men det var ju inte där vi skulle sova…

Efter att ha ätit middag på Måns Ols värdshus mötte vi upp vår guide vid vandrarhemmet kl 20.00 och tog sen hissen ner till gruvans 155 meters-nivå. Hissen tog drygt 4 min. Väl nere så lämnade vi av våra saker i ”Gästabudssalen” där vi sen skulle sova. Sedan gick vi runt i gruvan, ca 1 km, och fick se en massa salar och trånga gångar. Det häftigaset var nog eko-salen där det som namnet avslöjar ekade väldigt väldigt mycket, guiden började sjunga och det lät som en hel kör.

Sen blev vi lämnade i gruvan (dock med en radiolänk upp till vandrarhemmet). Vi hade fått en vickningskorg så vi dukade upp med ostar, choklad och skålade i mousserande vin, det var inte läskigt inne i själva salen, var bara en väldigt märklig känsla att ”jaha, här sitter vi en helt vanlig lördagkväll…”. Däremot var det läskigt att gå till toaletten som låg ca 50 bort i beckmörkret genom gruvgångar – dit gick jag inte själv… och inte utan dubbla ficklampor…

Jag somnade och även om jag vaknade en del (som nog till viss del berodde på förkylning med ont i halsen) funkade det bra att sova nere i gruvan. Klockan 8 kom guiden ner med en frukostkorg och klockan 9 blev vi upphämtade och det var ganska skönt att komma upp och se att solen och världen fanns kvar 🙂

Så, tack för denna bröllopspresent som överträffade våra förväntningar!