Vad är egentligen framgång? Hur definierar vi framgång och varför gör vi det på det sättet? Vi har sedan barnsben blivit matade med att vi ska se upp till människor som ”blivit något”, som studerat och fått ett fint välavlönat jobb, som får umgås med kända människor, som kan köpa det finaste huset och åka på de häftigaste resorna. Det är dessa människor som är framgångsrika och vi har blivit matade med att det är dessa värden som vi ska eftersträva i livet. Det är klart att vi alla kämpar för att nå detta för vem vill inte bli framgångsrik? Problemet är bara att vi kanske helt har missförstått det där med vad som faktiskt är framgång.
För mig har det långsamt blivit tydligare att det är något helt annat som är framgång, något helt annat som jag vill eftersträva. Jag har börjat omvärdera min syn på världen och på människor omkring mig. För mig är det mer framgång att våga välja det sätt man vill leva på utan att bry sig så mycket om vad andra lägger för värdering i ens val. Framgång kan vara att välja bort, att ägna sig åt det man brinner för även om det innebär att kämpa och befinna sig långt från det samhället definierat som ”framgångsrikt”. Det är möjligt att jag befinner mig i någon form av 30-års-kris(den har i så fall pågått ganska länge nu…), men ska vi verkligen ägna så mycket av vår så dyrbara tid åt att jobba för att tjäna mer pengar för att kunna köpa mer prylar som inte gör oss lyckliga? Finns det inte något mer att eftersträva? Hur ska vi leva våra liv på bästa möjliga sätt? Vi är alla en del av samhället och måste såklart i viss mån anpassa oss till det samhälle vi lever i, men det betyder inte att saker måste vara på ett visst sätt ”för att det alltid har varit så”. Jag önskar att fler kunde ta sig tid till reflektion och göra fler aktiva val i livet (och det aktiva valet kan mycket väl vara att inte förändra något) för då tror jag att begreppet framgång sakta skulle ändra innebörd.
Jag har nu till våren skaffat mig 4 extra timmar per vecka till reflektion för nu jobbar jag 36 istället för 40 h per vecka. Och bara den lilla förändringen har varit så otroligt mycket mer normbrytande än vad jag kunnat ana. Att vara duktig, att prestera, att vara framgångsrik ligger så djupt rotat inom oss alla och inom mig att det är svårt att skaka av sig känslan av att fuska, av att inte vara framgångsrik och jag måste påminna mig själv om att jag gör det jag tror är bäst och helt enkelt ska strunta i vad andra tycker. Och 4 timmar extra per vecka att vara ute i naturen kan ju inte vara fel!
Tankedjungeln 