Här kommer en text jag skrev för en vecka sedan men som inte blivit helt klar förrän nu:
När allt i livet funkar som det ska och vardagen rullar på tror man gärna att man lever opåverkad av samhället och samhällets värderingar. Jag har alltid trott att jag sett igenom och stått över alla de krav och förväntningar som samhället lägger på allas våra axlar. Att jag vetat bättre. Och ja, jag tycker fortfarande att jag vet bättre, att alla krav vi har på oss själva är helt orimliga. Det tycker jag, rent logiskt. Men inte känslomässigt och inte genom vad jag upplever.
Jag har tänkt att jag vet bättre än att hamna i Duktig-flicka-fällan. Men det är omöjligt att inte påverkas av det samhälle man lever i oavsett vad man tycker om det. I vårt individualistiska samhälle är det du själv som ska skapa dig det fantastiska drömlivet, du ska plugga hårt för att få bra betyg, vara snygg så att du blir accepterad, vara rolig och social så att du har ett stort kontaktnät, mingla, förbättra ditt CV, skaffa barn och hus, vara stresstålig och framförallt visa att du är lite bättre än alla andra. Det är detta vårt samhälle säger oss leder till lycka och framgång (vilket vi ju alla vill åt). Om du inte lyckas uppnå det där drömlivet så är det såklart ingen annans fel än ditt – hallå du hade ju alla möjligheter! Världen låg öppen för dig! Om du bara vill tillräckligt mycket så kommer drömlivet bli ditt. Med alla dessa krav på oss är det då så konstigt att vi ibland mår dåligt och skuldbelägger oss själva?
Rent logiskt tycker jag inte att det är konstigt att mina energireserver sinat. Jag fattar ju att den psykiska ansträngningen av att klara allt man normalt ska klara och samtidigt hantera två missfall och två års försök att bli gravid och få barn har tagit på krafterna, att jag har anledning att vara sliten. Jag fattar det. Men ändå så känns det som att det är mitt eget fel, att det är jag som är svag, att det är jag som har misslyckats. Misslyckats med det där perfekta drömlivet. Och att misslyckas det är ju det värsta du kan göra, är du inte produktiv och lycklig så räknas du inte. Då är du bara en del av alla de där jobbiga människorna som vi helst ignorerar i vår strävan att uppnå det perfekta drömlivet. Och jag vet att det är fel att det är så här, att det är helt orimligt att det är såhär. Men jag är en del av det samhälle jag lever i och jag påverkas av det – vare sig jag vill eller inte. Men nog borde det gå att skapa ett snällare, mindre konkurrensbaserat samhälle? Där alla har samma människovärde oavsett hur mycket eller lite hen kan bidra med.
Nu behöver ni inte bli oroliga för mig, jag försöker lyssna på mig själv och är/har därför varit sjukskriven på 50% de senaste veckorna för att samla på mig lite mer energi. För jag har sett vad som händer om man inte lyssnar, jag har sett kollegor hamna i den där berömda väggen och där vill jag inte hamna. Men jag tycker att det är viktigt att prata, skriva om och belysa även det som är jobbigt och det som är fel i samhället. Att våga visa att det där perfekta livet som man matas med på facebook varje dag inte är verkligt. Att våga visa sig svag och kunna känna att det är helt okej.
PS. Helgen har spenderats på vandring i två nationalparker(finns det någon bättre återhämtning?), uppdatering kommer när bilderna har gåtts igenom och redigerats.
Tankedjungeln 