Jag har just avnjutit en väldigt enkel men väldigt god middag – ärtsoppa och våfflor med hjortronsylt. Det var premiär för vår egengjorda hjortronsylt (eftersom vi först har arbetat oss igenom den köpta burk vi haft i kylskåpet) och den var sååå god! Mer syrlig och inte bara söt som den köpta vilket antagligen förklaras av att vår hemmagjorda innehåller nästan dubbelt så mycket bär som den köpta. Plus att man kommer att tänka på sommarens utflykt till Björnlandets nationalpark där vi plockade hjortronen.
Kategori: Vardag
Mångfald
Naturens mångfald och variation är så mycket större än vad vi ibland luras till att tro. Mångfald, småskalighet och variation är också det som gör oss mindre sårbara vid plötsliga förändringar och därför något som jag tycker bör prioriteras mycket högre än vad det gör idag.

Mångfald som styrka gäller inte bara för morötter utan i minst lika hög grad oss själva. Tänk om vi bara kunde få tillåtas vara så annorlunda vi faktiskt är och inte behöva stöpas efter samma samhällsmall allihopa – det är något att sträva efter!
Äppelhelg
Jag har haft en jätteskön, lugn och avslappnad helg. Tanken var att plocka svamp men det har regnat alldeles för lite så svampen lyste med sin frånvaro. Men det var inte synd om oss, vi fick istället plocka äpplen som fanns i överflöd. Hela 50 kg samlades ihop.
Hälsat på kossorna har jag gjort också.
Och som vanligt fotat lite blommor.
Terapi
Att skriva fungerar som en form av terapi för mig, ibland är det så otroligt mycket lättare att få ut det man känner via skrivna ord än genom att prata. Och eftersom jag för tillfället inte mår helt bra har jag ett behov av att skriva. Det är bra att skriva för då måste man reflektera kring sina känslor och tankar och på något sätt se på dem lite utifrån (hur mycket det nu går) vilket kan vara väldigt nyttigt. Jag hoppas också att vissa av mina reflektioner och insikter kan vara av intresse för andra och därför hamnar (en del) av det jag skriver här. Är det inte intressant att läsa så är det ju bara att låta bli 🙂
Det svåraste med att vara sjukskriven (fortsätter på 50 % under oktober) är att inse och acceptera sina begränsningar. Och att inte skuldbelägga sig själv, vilket är mycket lättare sagt än gjort. Jag försöker att acceptera att min energi inte är vad den brukar och försöker att känna att det är helt okej ändå. Men det blir liksom svårt att skilja på begreppet ”jag mår dåligt” och ”jag är dålig”, det ena smittar av sig till det andra och jag måste påminna mig om att de inte hänger ihop. För jag tycker ju egentligen att jag är bra och att jag kämpar på ganska bra men den tanken försvinner ibland någon annanstans.
En annan insikt är att det är otroligt lätt att tappa bort självkänslan när man mår dåligt. Helt plötsligt känns det som att jag är fjorton år igen och det är helt plötsligt jätteviktigt vad alla andra tycker och tänker om mig. Jag börjar jämföra mig med andra och tycker att jag och mitt liv inte duger i jämförelse med ”alla andra” (ytterligare ett fjortisbegrepp som gör come-back). Hallå vad hände här?! Varför tycker jag att jag är dålig jämfört med andra när jag inte ens vill ha det som de har? När jag egentligen är väldigt nöjd med de val jag gjort i mitt liv? (Okej, en sak jag vill ha som ”alla andra” har är ju barn men det är nog ett helt eget blogginlägg, eller kanske tio…).
Det är också svårt att vara snäll mot sig själv, det är lätt att döma sig själv hårdare än andra. Och bästa tipset jag har fått är faktiskt, ”okej, men om det hade varit någon annan som gått genom samma sak som du hade du tyckt så här om den personen då? Svaret på det är ofta nej. Vilket tål att tänkas på. Om och om igen.
För en kontrollmänniska som jag som mår bra av att ha planer för vad som händer framåt är det också en otrolig utmaning att inte kunna planera. För det går faktiskt inte att planera. Jag kan inte veta när(eller om) jag kommer bli gravid och jag kan inte veta när jag kommer att må helt bra igen. Att leva med den osäkerheten kostar energi och däri ligger nog också mitt grundproblem. Ständig osäkerhet och kast mellan hopp och besvikelse är ingen lätt sak men kanske är det enda möjliga att försöka att acceptera att jag inte kan planera och försöka att ta en dag (eller vecka eller månad) i taget.
Det här blev ett väldigt spretigt och osammanhängande inlägg, men det kanske speglar hur jag känner mig för tillfället…
Men nu är det helg, solen lyser och det har äntligen blivit lite hösttemperaturer och fina färger på träden så det tänker jag försöka njuta av 🙂
Som en blågrön planet
Jag har plockat fram pärlor ur gömmorna och knutit ett armband. Blev en härlig färgkombination med turkost och mörkbrunt. Tycker det ser ut som 10 små vackra jordklot jag har runt handleden.
Som en liten påminnelse om att vi lever på en fantastisk planet (men vi har bara en, inte tio…) och att vi lever här bara en gång. Avslutar med några kloka ord jag läste idag:
”Vi har alla kommit hit till jorden utan facit, och ingen vet egentligen vad vi gör här.
Så vi gör alla så gott vi kan. Och det räcker.”









