Samhälle/Livsstil – Sida 2

Gratislunchen – eller varför det är så svårt att förstå att allting har ett slut

Publicerat den 2017-02-26 av ÅsaLämna en kommentar

Jag har just läst ut boken Gratislunchen (eller varför det är så svårt att förstå att allting har ett slut) av Therese Uddenfeldt och den har väckt en massa tankar och reflektioner. Boken handlar om människans beroende av olja som är större än någonsin och hur våra samhällen kommer påverkas när vi når och passerar peak-oil.

Boken börjar med en uppmaning till tankeexperiment kring att jämföra känslan av att din ena hand värms av solen en solig sommardag med känslan av att du i din andra hand har en bit glödande kol. Detta illusterar skillnaden mellan direktverkande solenergi och lagrad solenergi och det blir genast uppenbart hur stor skillnaden i energiintensitet är mellan å ena sidan förnybar energi (direktverkande sol) och å andra sidan fossil energi (lagrad sol). Med tanke på att världens energianvändning till 86% kommer från fossila bränslen, som ju är lagrad solenergi som lagrats in under miljoner år, blir det uppenbart att det i princip inte är möjligt att ersätta den energimängden med den solenergi som strålar in på jorden under ett år. Vi har med andra ord gjort oss beroende av att ständigt använda upp ändliga naturresurser som inte går att återskapa.

Att vi som lever nu lever på ett sätt som kommer att vara omöjligt för kommande generationer är otroligt svårt att ta in och därför befinner sig världen i en enda stor förnekelseprocess med argument som att det kommer att komma någon ny teknik som kommer att bli våran räddning. Som Therese skriver i boken mycket bättre än jag kan uttrycka så är problemet med ny teknik att den i princip alltid innebär ett sämre energiförhållande, dvs för varje enhet satsad energi så får tillbaka mindre och mindre energi och någonstans når vi en punkt när det inte längre är värt att satsa energi eftersom vi i princip inte får tillbaka någonting mer än det vi satsade. Allt förklaras egentligen av termodynamikens lagar, energi kan inte förstöras utan endast omvandlas men när energin omvandlas och vi drar nytta av den så ökar oordningen (entropin) i systemet och energin blir mer utspridd (tex omvandlad till koldioxid i atmosfären som bidrar till en temperaturhöjning på jorden).

Det viktigast budskapet i boken tycker jag är just detta att vi kommer varje sig vi vill eller inte att behöva anpassa våra samhällen till en livsstil med minskade energiflöden (och därmed minskade uttag av naturresurser, minskad produktion/konsumtion och minskande ekonomier) och det vi borde ägna oss åt är att förbereda oss för hur vi ska klara detta på bästa möjliga sätt. För det är ingen hemlighet att det är en riktigt skrämmande tanke att vi kommer att vara fler människor som kommer behöva att dela på mindre resurser, hur gör vi det utan att det leder till krig och konflikter? Första steget måste i alla fall vara att komma ur förnekelsefasen och dit hoppas jag att världen snart kommer!

Snooza med mig

Publicerat den 2017-02-24 av ÅsaLämna en kommentar

Jag tror att tid och vårt förhållande till tid är nyckeln till att hitta det hållbara samhället. Ett långsammare samhälle skulle vara hållbarare både ur ett socialt och ett ekologiskt perspektiv. Vi kan göra saker på ett sätt som inte skadar miljön men det tar längre tid. Det är för de allra flesta fullt möjligt att cykla istället för att åka bil och fullt möjligt att ta tåget på semesterresan istället för flyget men det tar betydligt längre tid. Men om vi friger mer tid genom att jobba mindre och tjäna mindre pengar så bör vi också ha relativt sett mer tid att tillgå vilket möjliggör en hållbarare livsstil.

På temat att ta cykeln istället för bilen kan jag tipsa om avsnitt 5 av podden ”Framtidsutsikter” där det visar sig att en velomobil enkelt kan ta dig från norra Norrland till Norrköping och tillbaka om du bara är inställd på att det tar längre tid än att ta bilen.

Också på temat tid och långsamhet avslutar jag med några briljanta textrader av Annika Norlin på senaste Säkert-skivan, ur låten ”Snooza”

Fem minuter till
snooza med mig,
Snooza med mig
Trots vad du säger är jag ganska säker på att ditt jobb kommer överleva utan dig
fem minuter till.

Tänk på alla andra
Alla som vill att du ska snooza
Nån måste va först
Nån måste gå i bräschen mot det här samhället
som kräver att man ska va så satans effektiv
Vi får skitliv
Tänk på oss
Tänk på mig

Zero waste – problem med förpackningar

Publicerat den 2017-02-162017-02-16 av ÅsaLämna en kommentar

Det mesta avfall som genereras i vårat hushåll är olika typer av förpackningar. På ca 1,5-2 veckor fyller förpackningshögen upp en hel Ikea-kasse.

På ett år blir det då totalt 35 ikeakassar vilket är en väldigt stor volym. Till stor del handlar det ju om att det enda sättet att köpa sin mat är så som den är förpackad, dvs i små förpackningar av främst plast och papper. Här finns det en enorm utvecklingspotential för livsmedelbranschen att minska mängden förpackningar och hur livsmedel säljs. Det absolut bästa sättet för att minska behovet av förpackningar är ju att odla sin egen mat men det är inte så många som idag har den möjligheten, i andra hand vore det bästa att köpa mat direkt från någon som odlar mat eftersom man då skulle kunna ha med egna återanvändningsbara förpackningar. I en storstad känns det dock inte realistiskt att alla människor ska köpa sin mat från lokala bönder (beroende på att antalet lokala bönder sannolikt är alldeles för lågt vilket är ett annat problem där mer småskalighet och mångfald i svenska jordbruket borde eftersträvas). Vad som däremot borde vara möjligt men som ännu inte finns i Stockholm är att butiker skulle kunna sälja många livsmedel på lösvikt. Visserligen krävs fortfarande någon form av förpackning från tillverkare till butik men det borde kunna lösas med stora förpackningar som i den bästa av världar dessutom kunde skickas tillbaka till tillverkaren när de är tomma för att fyllas på. I delar av Europa och nu även Malmö finns butiker som har detta koncept och där man kan ta med egna burkar till butiken för att fylla på med ny matvara, jag hoppas att detta koncept snart kommer till Stockholm!

Eftersom det är väldigt svårt att i dagsläget inte köpa mat i diverse förpackningar funderade jag för några veckor sedan efter att ha läst om en val som dött eftersom den svalt 30 plastpåsar att just plastpåsar från Ica/Coop borde vi ju i alla fall kunna leva utan. Efter att ha analyserat vad vi egentligen använder plastpåsar till kom jag fram till att de flesta används för att transportera matlådor i ryggsäcken fram och tillbaka till jobbet, ett fåtal används som soppåse för hushållsavfall men det handlar om kanske max en påse i månaden eftersom vi nu kan sortera matavfall. Lösningen på detta blev att köpa varsin ”matlådepåse” i tjockare plast som man kan skölja av och återanvända varje dag och två stycken tygpåsar för att ha när man handlar mat.

Gällande tygpåsar så vill jag minnas att de kunde köpas på typ Ica eller Coop när jag var liten men så var inte fallet nu, jag var inne i ett flertal butiker utan att hitta någon tygpåse. Det slutade med att jag fick beställa över internet.

Just plast känns som att det används otroligt mycket och det problematiska med det är ju att det inte är nedbrytbart i naturen. Om en pappersförpackning hamnar i naturen så förmultnar den efter några år medan plast finns kvar och försvårar livet för andra djur som vi delar vår planet med. Och problematiken med mikroplaster i havet känns som att vi bara har börjat att nosa på och ännu inte förstått vidden av. Därför borde vi minska vår användning av plast.

För inspiration kring ”Zero waste” kan jag rekommendera att kolla in på bloggen Trash Is For Tossers där tjejen som har bloggen lyckats att bara få ihop en ganska liten burk med skräp på 4 år – imponerande!

288 uppmaningar om att jag inte duger

Publicerat den 2017-02-11 av ÅsaLämna en kommentar

I fredags gjorde jag en liten undersökning om hur mycket reklam vi utsätts för varje dag. Jag räknade hur många reklamannonser som jag såg under dagen, jag räknade inte med annonser för olika kulturevenemang och inte heller annonser i någon form av digital media (mobil, dator, tv) utan det enda som ingick i min räkning fanns antingen i tidningar jag läste eller som annonser i allmäna utrymmen, t.ex. tunnelbanan. Bara genom att läsa tidiningen på morgonen och sen åka tunnelabana fram och tillbaka till jobbet så kom jag upp i hela 288 annonser (samt ca 14 sidor annonser med lägenheter/hus till salu).

När jag tänker på vad annonserna egentligen vill förmedla så blir det som ett bevis på att vi lever i en ganska sjuk värld. 288 gånger blev jag i princip tillsagd att jag och mitt liv inte riktigt duger som vi är utan skulle bli lite bättre, lite mer perfekt och lite lyckligare om jag bara köpte den där prylen som det annonserades för. Jag blev bland annat uppmanad att köpa en ny bil, ny lägenhet, börja träna, köpa nya möbler, nya kläder, köpa trisslotter, göra olika typer av hälsotest, köpa godis, köpa ny telefon och nytt telefonabbonemang, ny väska, ny klocka, nya försäkringar, köpa vin och beställa resor till länder långt borta i världen. För heeregud jag får ju inte bara gå runt och tycka att jag är ganska nöjd med mina 5 år gamla kläder, min inbodda lägenhet och mina planer på att semestra inom Sveriges gränser i sommar. Jag får inte gå runt och vara nöjd, nä så kan vi ju inte ha det!

Och grejen är ju att det funkar och det är inte så konstigt. Det är inte så konstigt att vi människor inte kan stå emot det budskap som vi ständigt matas med, flera hundra gånger per dag, nämligen att köpa något för att känna oss som en lite mer lyckad version av oss själva. Och av just den anledningen måste problemet med överkonsumtion (och överproduktion) upp på den politiska agendan, ansvaret kan inte läggas på individen, ansvaret ska läggas på vårt gemensamma samhälle, vår gemensamma politik. Det är inte genom någon form av ”konsumentmakt” som grundproblemet kommer att lösas. Jag önskar att vi kunde sluta vara så individualistiska och istället för att kritisera och skuldbelägga individer kunde kritisera systemet, för först då kommer en verklig förändring att vara möjlig.

Ägd, eller Vad kostar det att ha det så bra som vi har det i Sverige?

Publicerat den 2017-02-082017-02-26 av ÅsaLämna en kommentar

Igår upptäckte jag att Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms föreställning ”Ägd” fanns att titta på på svtplay. Vi var och såg den live för ca ett år sedan men det var klart värt att se om den, har ni inte sett den så ta chansen! De tar sig an ämnet ekonomi/tillväxt med humor och en stor del allvar och lyfter frågor jag tycker alla politiker och medborgare borde ägna sin tankekraft åt. Grundfrågan lyder:

– Vad kostar det att ha det så bra som vi har det i Sverige?

I anslutning till denna fråga sägs många kloka ord som att ”billigt” egentligen inte finns, om det inte är vi som betalar hela kostnaden så är det någon annan eller något annat som gör det. Och kostnaden kan väldigt sällan räknas bara i kronor och ören.

Efter det följer en historiebeskrivning om hur Sverige efter andra världskriget blev ett rikt land och där planen som vi följt sedan dess för att bli rika har varit att hela tiden göra av med mer pengar och att hela tiden utgå ifrån och tro på att nästkommande år kommer att vara bättre än nuvarande år. Och så länge som alla tror på denna plan/saga så funkar det. Det dras även liknelser till att vi alla befinner oss i ett enda stort pyramidspel, för att toppen inte ska rasa så måste det hela tiden fyllas på ordentligt i botten. Och det har det gjort, mer och mer av det som tidigare inte ingick i lönearbetet (och därmed BNP och tillväxten) räknas nu dit. Det märks också i språket där vi inte längre är patienter utan istället kunder och där vi uppmuntras att ”investera” i våra relationer för att få dem att bli bra.

Men konstateras det också, en av kostnaderna med att ha det så bra som vi har det i Sverige/Västvärlden är att vi hela tiden måste vara missnöjda. Om människor helt plötsligt skulle vara nöjda med sina tjock-tv apparater och iphone3 så skulle pyramidspelet braka ihop. Vår plan bygger ju på att vi förutsätter att nästa år kommer att ekonomiskt vara ett bättre år än detta och slutar vi bidra till att hålla BNP uppe så tror vi inte längre på vår plan och korthuset rasar. Nöjda människor är alltså direkt livsfarligt för tillväxten. Detta är vårt stora dilemma. Kanske resoneras det så har korthuset redan brakat samman utan att vi har uppmärksammat det? Paralleller dras till Romarriket och andra mäktiga civilisationer som alla förr eller senare kollapsat. Vi tror kanske att en kollaps sker över en natt men för romarriket tog det många år innan kollapsen var fullbordad, förnekelsen och oförmågan att tyda de tecken som finns gör att människan inte inser att storhetstiden är över. Och nog finns det tecken på att vår kultur har passerat sin peak? (Vill man läsa mer om en eventuell kollaps av vår civilisation kan jag rekommendera boken ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut” av David Jonstad)

Föreställningen avslutas med att det konstateras att det finns två vägar att gå, antingen fortsätter vi som nu och har kul medan vi går under (vi kanske klarar oss men kostnaden riskerar att bli desto större för våra barn och barnbarn) eller så förändrar vi oss och börjar konsumindre istället för att fortsätta konsumera. Jag vet i alla fall vilken väg jag vill att världen ska ta.

Ta chansen, gå in på svtplay och titta på ”Ägd”