Författare: Åsa

Klimatångest. Ett ord som är på mångas läppar. Kanske kan det beskrivas som känslan att det känns svårare och svårare att känna meningsfullhet i vardagen och i detta samhälle? Känslan av att plötsligt ha genomskådat den fasad som samhället matat mig med att tro är meningen, som att allt bara varit ett påhitt och kanske känner jag mig i viss mån lurad? Vad är det för mening med att plugga hårt och mycket för att få ett eftertraktat välbetalt jobb om det jag gör inte känns meningsfullt? När det känns som att det mesta som försiggår i samhället bara bidrar till miljöförstörelse och så oändligt mycket arbete läggs ner på miljöförstörande verksamheter bara för att tillgodogöra behov vi blivit ilurade att vi har? Behöver vi verkligen en ny mobiltelefon, ett ny galleria, en resa till Thailand, ett nytt kök eller ett dyrt gymkort? Så mycket görs bara för att upprätthålla status qou när vi borde ställa oss frågan om det verkligen är det vi vill? Ekosystemen i världen står under ofantlig press och varje månad noteras värmerekord för planeten och ändå fortsätter vi bara som förut. Jag får inte ihop det, hur vi kollektivt kan blunda och skylla på andra. Hur ingen verkar våga se helheten, hur människor kan vara så tillfreds?

Jag har funderat en del kring drivkrafter, varför vi gör som vi gör? Hur mycket av det vi gör väljer vi egentligen själva? I mångt och mycket anpassar vi oss och gör omedvetet det vi förväntas göra. Med risk för att uppröra en del känslor eftersom diskussionen kring att flyga och resa runt världen verkar vara ömma tår för de flesta. Hur kan det komma sig att många verkar tycka att en resa utomlands är en rättighet? Sett ur ett större perspektiv så är det ju fullkomligt orimligt med 7 miljarder människor på jorden som dessutom ska hålla på att flyga kors och tvärs över jorden för att få avkoppling och uppleva vacker natur (samtidigt som resandet bidrar till förstörelse av just den vackra natur vi säger oss vilja uppleva). Vi borde satsa på att vara nöjda med det vi har i vår omgivning. Jag är till lika stor del en del av detta samhälle(den ekonomiskt privilegierade delen) och dess normer och har därmed rest och flugit alldeles för mycket. Har funderat på vad det var som fick oss att så väldigt gärna vilja resa till Nya Zeeland och till Japan och jag tror att det mycket handlade om att det var lite vad som förväntades, vi hade plötsligt den ekonomiska möjligheten och folk i vår omgivning (kollegor m.m.) i liknande situation hade gjort långa resor och långa resor ger status och blir ett samtalsämne. Jag är inte säker på att vi hade gjort samma val idag. Därmed inte sagt att både resan till Nya Zeeland och resan till Japan var dåliga, vi hade fantastiska veckor borta och fick uppleva en massa saker. Men jag är ganska säker på att vi hade kunnat få liknande upplevelser (eller helt annorlunda men därmed inte sagt sämre) på betydligt närmare håll.