Jag har just jobbat på mitt första volontärpass på det flyktingboende som öppnat för några veckor sedan i en nedlagd skola här i närheten. Det gav upphov till en del tankar och känslor.
Det mest slående, som jag ju egentligen tyckt och varit övertygad om hela tiden men det blir på något sätt ännu mer uppenbart att uppleva det, är hur lika vi är. Hur det lika gärna kunde ha varit jag och min familj som tvingats lämna allt och hanka oss fram på trånga tillfälliga boenden utan vetskap om hur framtiden ser ut. Hur vi alla vill leva i fred. Hur vi alla vill ta hand om vår familj och hur vi alla vill skapa ett bra liv för oss själva och vår familj.
Och det gör mig upprörd och ledsen att det är dessa människor som vi hävdar att vi inte har plats för, som står för den ”systemkollaps” som vårt samhälle påstås stå inför. Det gör mig upprörd att vi fallit i fällan att börja prata om volymer som om att de människor som kommer hit skulle vara en belastning. De är lika mycket belastning som du och jag. Eller lika mycket möjlighet. Eller ännu hellre lika mycket människa som du och jag för jag är fruktansvärt less på att dela in människor i vilka som kan bidra till samhället(hur tusan kan man mäta det? och vem avgör det?) och vilka som inte påstås kunna göra det.
Och vilken tillgång ett mångkulturellt samhälle är – att de språkkunskaper som behövs finns lättillgängligt är ju en otrolig hjälp för att ännu bättre kunna förstå och lära av varandra.
Och det känns helt befängt att det är dessa människor som så många i vårt land verkar vara rädda för, som att de skulle utgöra ett hot mot hur vi lever våra liv. För alla som är oroliga och rädda kan jag rekommendera att prova på några volontärpass så kanske rädslan kan mattas av och försvinna.
För vi är alla människor och det borde vara det enda som räknas.
Tankedjungeln 